Tycker att Salza alltid är hyfsat friserad. Jag låter henne aldrig bli så där våldsamt vildvuxen för då orkar jag inte frisera henne sedan.

Och inte ser hon väl så våldsamt vildvuxen ut här på bilden från igår?

Men när man ser vilken hög med hår det blev efter dagens frisering....

så kan man ju tro att det inte finns nåt kvar av henne... men det gör det!     

Visserligen är det meningslöst att klaga på vädret, men nu är jag trött på detta evinnerliga regnande.    En enda solskensdag då och då, och dessemellan regn och regn och regn…. en jäkla usel vår har det varit så här långt.

Igår på kursen hade folk vinterjackor på sig, och det behövdes också, visst är väl det knäppt när vi snart är i slutet av maj månad?   

I dag har jag i alla fall för första gången i mitt liv bakat en toscakaka. Det har alltid verkat lite bökigt så jag har aldrig gjort det förr, men idag har det hänt och det var verkligen komplicerat. Två påsar att öppna, och så pytsa i lite vatten och lite smält smör…. ska bli spännande att se vad den smakar. Den ser smaskig ut, men det betyder ju inte att den smakar smaskigt….   

Vi ska ha middagsfrämmande här idag, och vi tänkte grilla… blir himla mysigt att stå ute i regnet och grilla. För inte tänker jag planera om inte… har vi sagt att vi ska grilla så ska vi grilla… även om det blir snöstorm ute. Fast jag ska vara så snäll att jag dukar inomhus i alla fall……    

Och nu tror jag också att det äntligen blivit klart med datum för den där rallylydnadstävlingen som vi lite djärvt tänkte arrangera. Ja, Timrå BK får stå som arrangör förstås, men ansvaret lär vila på mig och träningskompisen. Men det är tufft att få till det när det bara finns en enda domare inom räckhåll.   

Eftersom vi är så nya på det här (vi har liksom ingen reserv att plocka pengar ur) så vill vi ju gärna att det hela ska "gå ihop sig" ekonomiskt, och då kan man inte ta hit en domare som har långlång resväg. Fast för er söderöver så är säkert 25 mil enkel väg långlång väg för en domare… men så är det inte här i Norrland.   

Och eftersom sporten är så pass ny här uppe så finns det inte hur många tävlande som helst heller, och då kan man inte lägga tävlingarna alltför tätt i tiden…. tror jag inte i alla fall. Det är svårt att veta hur folk tänker om sånt där.     

Men det största kruxet har ändå varit att Timrå BK är en så himla aktiv klubb. Det är ju positivt i sig, men just när det gäller det här så blir det lite struligt. Det är arrangemang titt som tätt på klubben, och det är inte lätt att hitta en ledig dag som inte kolliderar med nån annan rallytävling i distriktet, och dessutom en dag då den enda domaren är ledig och kan döma.

Och så blir det höst och halkiga vägar ganska så tidigt här uppe, och kallt och ruskigt, så vi vill ju helst göra det här under sommaren förstås.

Men nu tror jag att vi fått till det, men det är ett par saker kvar att kolla innan det är helt klart. Men nu finns det hopp i alla fall….    

Fast det blir väl med det där som med så mycket annat. Skitkul att planera och fixa och dona… och så när Dagen med stort D väl kommer… då sliter jag mitt hår och tänker: "Dumma dumma du…   VARFÖR ska du alltid ge dig in på sånt här??? Nöj dig med att bara hänga på och åka snålskjuts på andra istället… så som alla andra gör. "

Fast det är ju inte helt sant förstås…. alla andra åker ju inte alltid snålskjuts… men många gör det… de allra flesta faktiskt.

Fast jag gillar att fixa och dona och planera…. och naturligtvis är det kul när allt ska verkställas och gå av stapeln också…. men jag vet ju att det alltid blir mycket mer jobb och strul än vad man tänkt sig från början.

Men skit samma… nu ska vi göra det här och jag tror att det blir jätteroligt….. i vilket fall så kommer vi att lära oss en massa, och det kommer att ge oss erfarenheter som säkert är lärorika på många sätt.    

Till veckan så har vi redan avslutning på den där rallylydnadskursen, och nedrans så duktiga eleverna är.    Men det beror kanske på att det är folk och hundar som redan tränat en hel del lydnad… och en hel del agility i vissa fall… och då blir det ju genast mycket enklare.

Fast det är nog lite synd om dom också kanske.    Både jag och den andra instruktören gillar ju lite utmaningar, och vill gärna ha lite omväxling, så igår byggde vi en fortsättningsbana åt oss, som vi tränade på innan kursen började, och sen fick våra nybörjarelever köra samma bana… om dom ville. Och gissa om dom ville   och nedrans så bra det gick.

Men jag tror att både hundar och förare får en liten kick av att variera momenten och inte traggla samma moment alltför länge.

Lite samma filosofi som jag har när det gäller vanlig lydnad. Plocka ut lämpliga moment från de olika klasserna och träna dom tidigt, traggla inte bara klass 1-moment i början… det blir dödstråkigt för hunden…. och för föraren.

Näe, nu ska jag sluta babbla här, och så ska jag ägna mig åt att fixa till dagens dessert. Jag gillar sånt som är enkelt att göra, och som man kan göra lite i förväg, så idag ska gästerna få njuta av pannakotta med färska hallon som jag köpte igår… det blir smaskens i regnrusket det.    

Ja, idag invigde Salza fotbollen som jag köpte till henne för flera veckor sedan. Det går ju inte att använda såna bollar tillsammans med Ibsen, hans stora käft når ju runt bollen, och sedan är den bollen historia…    

Så idag när vi var iväg och skulle ha kurs så fick Salza lattja med den bollen själv en stund. Skitkul tyckte hon att det var….

Men matte valde liksom inte den allra bästa platsen för såna övningar.   Vi väntade på träningskompisen och befann oss på en stooooor grusparkering. Gissa hur snabbt Salza o bollen förflyttade sig över den jätteytan… och gissa hur lång tid det tog för matte att hämta tillbaka bollen igen, för att vända och rulla bollen åt andra hållet det kunde inte Salza, i alla fall inte när matte hojtade.

Nästa gång ska vi hålla oss nånstans där det finns naturliga gränser som sätter stopp för en rullande boll.   

Just nu sitter jag och väntar på våra beställda pizzor. Jag har varit ute med hunderiet i 5 timmar idag, känner mig lite mör och har vidrigt ont i ryggen, så jag kostar på oss hemkörda pizzor idag.     I morgon ska vi ha middagsfrämmande så då blir det mycket pyssel med matlagning och allt som hör därtill.. skönt att slippa det idag då.

Vi började dagen (efter Salzas trixande med trasan alltså) med att jag hjälpte träningskompisen med att träna lite spår som jag lagt allra först på morgonen, sedan har vi haft rallylydnadskurs, och därefter har vi tränat själva och sedan plockat bort och fixat och donat, och slutligen planerat lite inför den tävling som vi hoppas vi ska ha framöver.

Många timmar blir det, men allt som har med hundaktiviteter att göra är ju roligt. Vad skulle man ta sig till utan hund egentligen…?? Livet vore allt bra tomt då…..    

… blev Salzas och min morgonrunda idag.

Varmt och skönt ute, solen skiner lite halvdant, men fåglarna kvittrar vilt, björkarna har fått musöron och varenda gräsplätt och skogsdunge är dränkt i vitsippor…. ljuvligt helt enkelt.   

Och idag roade jag mig med att räkna hur många hundar vi mötte på vår promenad. Inte som vi såg, för det var ännu fler, utan såna som vi mötte… och på de första 300 m mötte vi 7 hundar.

På hela tiden mötte vi exakt 20 hundar… den 20:e var vår grannhund Rudolf som vi mötte när vi var nästan hemma. Och dom tog ett rejält race med varandra… Salza och Rudolf… trots att Salza egentligen borde vara liiite trött i benen tycker jag.   

Men av alla de där 20 hundarna så var det bara 2-3 stycken som betedde sig "illa". Ganska hyfsad facit tycker jag trots allt, men det var många av hundarna som behövde lite "hjälp" genom att matte (för det var enbart mattar ute med hundar idag) stannade och ställde sig och skymde utsikten mot oss, samtidigt som hon lockade med en godis. Och OK då… hjälper det så är väl det ett godkänt agerande.   

Och vem kan gissa vad Salza gjorde då? Jo, jag tänkte väl det… att ni redan visste det.   

Hon gick lös precis hela tiden, och en enda gång fick jag säga till henne att inte bry sig när vi mötte en hund. Annars knatade hon på på "vår" sida av gångvägen och skötte sig kanonfint. Och den enda gången jag var tvungen att säga till henne, då räckte det med ett NEJ! så såg jag att hon direkt släppte fokus på den andra hunden… det är så härligt att ha en hund som är sån.   

Men vi gick alltså nästintill 6 km på områdets gångvägar, och vi kunde lätt ha gått ytterligare en mil på de där gångvägarna, utan att gå samma väg alltså. Det är väldigt generöst med gångvägar här, visserligen lite tråkigt om man ska gå där varje dag, men det behöver man ju inte om man inte vill.

Ibsen fick vara hemma hos husse. Vi var ute i skogen igår och körde lite långlånga budföringar (eller kortkorta rapportsträckor) och Ibsen som gillar att springa tog nog i för mycket. Han haltar lite idag och husse har bestämt att han ska vila.   

Jag tror nog att Salza tycker det är roligare när Ibsen är med ute på promenaderna, men för mig är det våldsamt bekvämt med bara Salza. Ibsen är lika lydig som Salza, men det där med att så totalt nonchalera andra hundar, det fixar han inte. Han är inte alls stökig eller så, men han är intresserad, och då kan man inte riskera att ha honom lös vid hundmöten. Dessutom tror de flesta hundrädda människor (läs: "tycker-inte-om-hundar-människor") att en stor svart hund är livsfarlig, en liten spaniel däremot, den struntar de flesta i.

Men en vacker dag åker jag säkert på ett himla bakslag med Salza… då går hon väl ur hand så det visslar om det antar jag…. men än så länge njuter jag helhjärtat av min fantastiska hund.   

Nu tar hon en tupplur på golvet bredvid mig, och jag ska nog ta en liten tur till mataffären tror jag…. och till bibblan….   

Senare idag ska vi fortsätta vår träning med att lära Salza skilja på burkar i olika färger. En utmaning som jag inte vet om den funkar, men vi ska försöka i alla fall. Burkarna har ju dessutom olika storlek så det kan ju vara till hjälp för henne kanske. Det är samma burkar som hon lärde sig att stapla i varandra, men det var lite för lätt för henne… ingen utmaning direkt. Men nu i början är det lite förvirrande att hon plötsligt ska gå på färgerna istället för att stoppa dom i varandra… men vi gillar som sagt utmaningar här i huset.   

Ett engelskt program där man presenterade rasen engelsk springer spaniel. Dom visade exempel på en hel massa användningsområden för just den rasen, och då var det förstås en jaktvariant av rasen vi fick se. Men strunt samma… det jag tänkte på var att speakern vid ett par tillfällen påpekade att det är en hund som var mycket duktig på att kommunicera med sin förare, och det är jag den första att skriva under på.   

Salza pratar verkligen med mig/oss, och det finns ingen tvekan om vad hon säger vid olika tillfällen. Och det är inte bara när vi tar initiativ till att kommunicera, hon gör det väldigt bra på egen hand också, och det finns som sagt ingen möjlighet att missförstå henne.

OK då, alla hundar kommunicerar, men trots att jag haft så många hundar i mitt liv så har jag bara haft en enda hund, förutom Salza, som gjort det på ett så tydligt sätt, och som gjort det stundligen och dagligen. Det är härligt med såna hundar…. och kanske är det som dom sa på TV… springerspanieln är expert på att kommunicera med sin förare.

Jaja… jag skulle ju utfärda spyvarning för det här inlägget  , höll på att glömma det. Men den kommer nu då… SPYVARNING!… Salza-skryt på gång nu igen….

När jag läser bloggar och FB-inlägg och annat på nätet så kan jag ju inte låta bli att tänka till och fundera lite. Och man drar ju förstås gärna paralleller med sin egen hund och hundhållning.

Och jag måste ju ännu en gång… för säkert miljonte gången… konstatera att jag har en fantastisk hund.

Hon är med på allting jag föreslår, och hon funkar i precis alla miljöer och omgivningar utan några som helst problem.

Första gången på tåget och sedan byte på Stockholms central… inga problem alls. Tassade lugnt vid min sida bland alla ben och rullande väskor och godsvagnar och allt man kan tänka sig. Inga problem med spårvagnar "fullknökade" med folk och andra hundar…. Inga som helst problem med stökig stadsmiljö med mängder av folk överallt, trots att hon är uppvuxen i lilla Timrå där det kommer en ensam bil puttrande då och då, och där man ser nån gående på håll ibland.

Inga problem med gallertrappor och höga höjder, eller att vara tvungen att trängas med barnvagnar och andra konstiga saker som hon inte är van vid. Ja, jag har inte hittat nånting i vanlig vardagsmiljö som påverkar henne. Hon kan förstås vara lite nyfiken på vissa saker som ser spännande och okända ut, men jag ser henne aldrig negativt påverkad av något, i såna lägen är hon just bara nyfiken. 

Och ute på promenaderna kan hon gå lös, håller kontakten självmant och bryr sig inte om människor man möter. Hon har fullt upp med att utforska alla dofter och alla buskage efter vägen. Vid hundmöten kopplar jag henne, mest av hänsyn till den andra hundägaren, men hon bryr sig inte om andra hundar heller. Hon tittar förstås på dom, och hon sniffar lite i luften för att få del av deras vittring, men hon håller sig till mig utan att jag behöver säga nåt. Men hon är ju ingen robot eller zoombie…. så klart att hon är lite nyfiken.

Och i skogen är hon likadan. Springer runt och kollar alla spännande dofter hon hittar, men håller avståndet och håller kontakten utan att man behöver säga något. Ser jag att hon får färsk vittring i näsan och ser ut att vilja dra iväg i ett spår, då hojtar jag ett NEJ! Kom hit!!, och då avbryter hon det hon påbörjat och kommer.  

Och det kvittar vad vi provar på, hon är med på allting, och deltar med fart och glädje i alla mina fåniga påhitt.

Viltspår tycker hon är jättekul, där finns ju mat och klöv på slutet. Vanliga personspår är lika roliga dom, där får man ju godis så fort man hittar en fånig liten pinne i skogen. Och frispår funkar också, men där kommer ju belöningen först när man är tillbaka till matte igen…

Sök är nog ännu roligare än spår tror jag. Personsök i skogen är ju kanonroligt. Ut och leta i full fart, hitta figgen och så tillbaka till matte med rullen, och ut till figgen igen så fort det går med en matte hängande i snöret efter.

Söka saker som matte slängt ut i buskagen är också kanonroligt och sker i flygande fläng. Leta bomullspadar med kaffedoft som är gömda på de mest kluriga ställen är också spännande, men då sker det sakta och noggrant.

Och springa rapportsträckor på 4-5-600 meter gör hon i ett rasande tempo. Det riktigt spritter i hela henne och man ser hur hon njuter både av att få sträcka ut ordentligt och springa så fort hon kan så pass långt, och så är det antagligen lite spännande att springa ensam ute i skogen också. Hon är verkligen taggad när hon inser att det är nåt sånt på gång.   

Och att lära sig namnet på sina mjukisdjur fixar hon enkelt. Hon hämtar det mjukisdjur jag ber henne om ur en hög med alla hennes leksaker. Och hon tycker att alla såna där trix är kul… stoppa flera små burkar i en större burk t.ex ….

Och så går hon strikt elittävlingslydnad med glatt viftande svans, och gör allt jag ber henne om med glädje och fart. Likväl som hon numera också går rallylydnad med glatt viftande svans och ivrigt gör alla konstigheter jag ber henne göra.

Och inte att förglömma…. hennes apportlust. Hon apporterar allting som går att hålla i munnen. Och hon spontanapporterar allt hon hittar t.ex på golvet här hemma. En av dagens höjdpunkter är när vi kommer hem från eftermiddagspromenaden och hon får springa in och lämna kvällstidningen till husse. Hon har sån fart in genom lägenheten med tidningen att mattorna far och flyger… De dagar vi av någon anledning inte köpt nån tidning är hon djupt bekymrad över avsaknaden av den apporteringen. Det är imponerande att se henne när hon får ett "svårt" apportföremål och ändå se hur hon klurar för att räkna ut hur hon ska bära utan att tappa det. För säger matte Hämta! eller Apport! då ska föremålet i hamn, kosta vad det kosta vill.

Ja, jag vet…. ni är illamående nu, och har kanske till och med slutat läsa för länge sedan…. men jag slås titt som tätt av vilken kanonhund jag har. Och det är kanske bra att bli påmind om det, det kan nog vara lätt att ta sånt för givet annars.

Hon är så jäkla allround, allt är roligt, och hennes svans viftar alltid vilt, oavsett vad hennes knäppa matte hittar på. Jag är ju verkligen en allätare på alla de sätt och vis när det gäller hundaktiviteter, och ännu har jag inte hittat något som hon inte är med på till 100%.

Och när jag då ibland läser om vilka svårigheter det finns med att motivera sin hund till ditten och datten, eller läser och hör om problem med hundar som sticker sin väg, eller hundar som är ointresserade och inte bryr sig om sin förare, eller problem med olika lydnadsmoment…. då påminns jag varje gång om vilken tur jag har som har en sån hund som min Salza   

Och NU ska jag sluta lovorda mitt lilla underverk…. i alla fall för den här gången.  

Men hon är verkligen en fullträff den där Salzan, så komplett och så arbetsvillig och följsam.…. och så rolig att vara tillsammans med. 

Ja, nu har vi varit lite nyttiga och gett hundarna både lite motionen för benen och lite motion för hjärnan.   

Förutom en skogspromenad så fixade dom varsitt spår också, och det trots att Salza nog inte gått något spår på ett par år tror jag, och släktingen har nästan inte gått något alls.

Salza visste ju exakt vad som förväntades av henne, hon fick ett lite längre spår och hon plockade alla pinnar jag lagt ut. Hon till och med spårade ovanligt noggrant för att vara hon… kanske bara bra med ett långt uppehåll. Hmmm…. kanske dags att tänka lägre klass igen…   

Släktingen har ingen direkt spårvana, så honom hade vi inga såna förväntningar på. Men han spårade fullt tillfredsställande, det lilla spår han fick.   

Redo och ivrigt väntande....

Sen provade vi en långlång budföring… eller en kortkort rapportsträcka… välj vilket ni vill. Salza har ju lite försprång där också eftersom vi tränat lite rapport tidigare, men släktingen kan budföring så det som var nytt för honom var att vi var i skogen, och att han inte fick se mottagaren.

Jag stannade kvar och de andra knatade iväg….

Och efter en stund kom Salza dundrande genom skogen...

...och kort därefter kom även släktingen....

......och så full fart tillbaka sedan igen. Men där var det sedan stopp för släktingen, Salza sprang sträckan fram och tillbaka igen, men släktingen tyckte att han gjort sitt med en omgång. Och det var väl bra så, det var ju första gången för honom under såna förhållanden.   

Nu är vi som sagt hemma igen, och Salza verkar nöjd med dagen. Jag är också ganska så nöjd med dagen, och med Salza förstås. Hon är en härlig allroundhund den där tjejen…   

Men solen försvann medan vi var ute, och det blev kyligt. Ingen värme i luften alls…. ute i skogen passerade vi till och med en vattenpöl där vattnet var täckt med is.   

Nu vill vi verkligen ha lite vårvärme här.....  

Nu har vi tränat och kursat rallylydnad så länge, så idag ska vi ut i skogen och göra lite roligheter…. tillsammans med släktingen tillika träningskompisen.    Inga bestämda planer, och inga allvarligheter, bara kuliga saker som hundarna gillar. Fast jag misstänker att dom är ganska så nöjda enbart med en skogspromenad förstås…. men nu har Salzas matte bestämt att dom behöver lite hjärnjympa också, och då får det bli så.   

Och samtidigt är det gårdsstädning här i området… dåligt tajmat…. men jag misstänker att dom klarar det väldigt bra utan mig. Med mina onda händer och axlar så lär jag inte kunna göra speciellt mycket nytta i alla fall.

Men det känns alltid som att man smiter när man passerar grannar beväpnade med krattor och spadar och sopborstar, och drar iväg till garaget och kör iväg. Och om jag inte minns fel så var det likadant i höstas…

Jaja.. är det nåt som jag absolut ska göra så kan jag ju göra det en annan dag….   

Men idag ska jag komma ihåg att ta med min astmamedicin ut i buskarna. Jag är dålig på att komma ihåg det, och det beror väl på att jag så ytterst sällan behöver den, det har bara hänt ett par gånger. Men OM jag skulle behöva den, så är det ju bra om den är med….    

Jag har ganska så besvärligt med min pollenallergi just nu…. ögonen kliar och näsan rinner. Men jag är inte så pigg på de där medicinerna som finns, man blir trött av dom. Och nån påspädning av den varan behöver jag inte…

Men det är märkligt vilka konstiga saker som händer när man blir gammal. Inte har jag varit nåt pollenallergisk tidigare i mitt liv inte, det har kommit på gamla dar. Och egentligen borde det väl vara tvärtom, att man får det som ung och sedan växer ifrån det. Fast det kanske man gör om man har det redan som ung… det finns kanske en version för den som är ung, och en annan för den som får det som gammal.

Strunt samma, solen skiner i alla fall   och det ser ut att bli en fin dag. Och så ska jag försöka komma ihåg att ta med kameran ut idag…. den "riktiga" kameran alltså. Det blir trots allt finare bilder med den än med mobilen.   

Hoppas att ni får en solig fin söndag!!    

Funderar som vanligt på det där med hundträning och hundtävlingar…..   

Betyg 10 är ju högsta betyget på en bruks- eller lydnadstävling. Och då funderar jag på om det ska vara så att 10 är ett betyg som man hyfsat lätt kan uppnå, eller om det ska vara så att betyg 10 ska vara lite svåruppnåeligt så att bara ett fåtal når dit?

Ibland när jag tittar på tävlingar så kan jag tycka att ganska många 10:or är lite för lättköpta… det betyget ska ju trots allt betyda att precis allting är perfekt. Fast det kanske är perfekt, det kanske bara är jag som ör överkritisk….   

Men tittar man på elitlydnaden (där 10:orna inte är lättköpta), där det nu finns så många knäppa föreskrifter om vad man får eller inte får, så vete sjutton om jag inte tycker att man kunde skippat en del av dom föreskrifterna och istället skärpt till bedömningen av momenten lite.

Missförstå mig inte nu… jag tycker att elitekipagen är jätteduktiga och jag är djupt imponerad av dom som kammar hem 10:a efter 10:a i elitklass, men jag tänker så här då….

Om jag själv hade en hund som jag med mycket träning och idogt arbete lyckats få till att prestera 10:or på löpande band, skulle det inte kännas lite avslaget att det då finns så många andra som gör detsamma?

Visst, min hund är lika duktig för det… men eftersom betyg 10 står för det helt perfekta utförandet så kanske att det är lite för "lätt" om ekipage efter ekipaget uppnår det betyget.

Nej, det finns inga "lätta" moment i elit, det är inte så jag menar, alla momenten kräver massor av träning för att bli bra. Men om det nu är så att det är många som lyckas med det perfekta utförandet på vissa moment så blir det ju liksom ingen urskiljning av de som är allra, allra bäst.  

Men som sagt… missförstå mig inte nu. Jag vill inte på något vis förringa någon som tävlar och får 10:or i betyg, oavsett klass, men ibland dyker i alla fall tanken upp…. borde det inte vara lite svårare/lite högre krav så att man kan urskilja dom allra, allra bästa lite lättare.   

Tittar man på deltagarlistan till årets lydnads-SM så har de 20 första ekipagen ett snitt på över 300p (av 320 möjliga). Det betyder alltså att de på minst 3 tävlingar har gjort över 300p, och det är ju imponerande i allra högsta grad, tro inte att jag tycker nåt annat.    

Men när det sedan gäller att kora SM-vinnaren så blir det dagsformen och slumpen som till största delen avgör eftersom det finns så många som är så "lika duktiga"….. förstår ni hur jag menar?

Visserligen så tävlar ju de bästa i två dagar, men om oturen är framme för ett kanonduktigt ekipage dag 1, så kommer man aldrig till dag 2.

Äh, jag vet inte… jag tycker ju att det är ett bra system med tävling i 2 dagar, och jag tycker som sagt att det är imponerande med så många duktiga ekipage… men ändå…

Förr var det ovanligt med ekipage som uppnådde 300 p (av 320 möjliga), numera sker det på var och varannan tävling. Och inget fel i det, förarna har blivit duktigare helt enkelt, duktigare på att träna sina hundar och duktigare på att hålla tävlingsnerverna i styr. Men borde då inte kraven stegras också….? Och då tänker jag inte på fåniga bestämmelser som bara är just fåniga….

Strunt samma… bara mina knäppa funderingar som vanligt. De enda 10:or Salza o jag åstadkommit i eliten är på momentet sändande till rutan (det är hennes paradnummer), och det är ju jag himla nöjd med… så lätt att tillfredsställa är jag.   

Tittar man på rallylydnaden så är det också många funderingar som kommer ploppande upp i min virriga skalle.

Där börjar man med 100p och får avdrag beroende på vilka missar jag och/eller hunden gör. Och just den grenen inom hundsporten är ju till för att precis alla ska kunna delta och få lyckas och få känna sig duktiga. Ingen millimeterprecision och inga dk och sånt… och det är ju bra…. många känner sig tryggare när de får jobba aktivt med sin hund under tävlingens gång.

På vår hittills enda tävling var vi över 50 deltagare och långt över 80% hade tillräckliga poäng för att bli ""godkända" (kvalificerande poäng heter det egentligen). Det är ju kul, och det uppmuntrar ju naturligtvis till vidare träning och tävling….. och det är väl meningen också kan jag tro.

Men även här finns en elitklass, fast här heter det mästarklass. Och kikar man på resultaten där så finns det många som har 100p, eller 99 eller 98 p….. så problematiken blir likadan i rallylydnaden när man kommer upp i den högsta klassen. Många, många som har finfina poäng…. Är kanske till och med mästarklassen lite för "lätt"?

Fast definitivt inte för oss i alla fall. Tvivlar väl på att vi någonsin kommer dit, det finns många, många "problem" att lösa på vägen dit, men fundera kan jag ju få i alla fall.

Faktum är att jag misstänker att det var enklare för oss att ta ett lydnadschampionat än vad det kommer att bli att ta oss till mästarklass i rallylydnaden… men det visar sig väl så småningom.

Näe nu ska jag sluta bladdra…. Idag regnar det inte här, första dan på evigheter känns det som. Men det blåser nåt alldeles våldsamt, fast det kvittar….. det är skönt att slippa regnet en liten stund.   

Hoppas ni har en fin helg framför er!!!