…. ska tro på väderrapporten, och det man ser genom fönstret, så ser det ut som att det blir en strålande 1:a maj. Inte så jättemånga grader varmt ännu, men en strålande sol i alla fall, så idag tror jag att det ska bli en heldag ute med doggsen.   

Visserligen verkar dom väldigt nöjda med att ligga hemma på verandan och sola sig, men jag tror nog att det är nyttigt med lite hjärnstimulans också.

Det är lydnadstävling på klubben idag så vi drar nog dit så småningom och kikar lite. Sedan blir det tid för en promenad i det fina vårvädret och så lite paus och förberedelser innan det är dags för vår rallylydnadskurs. Och i den där pausen tänkte jag hinna träna lite rally med både Salza o Ibsen, vi får väl se hur långt ambitionerna räcker.

Igår gick vi i alla fall en hyfsad långpromenad i det vackra vädret. I skogen var det så varmt att tröjan åkte av, och hundarna flämtade våldsamt. Men så fort man kom ut på lite öppnare marker så blåste det kallt. Men jag njöt verkligen där jag strosade i vårsolen och det bara kryllade av vitsippor och blåsippor längs vägkanten…. Underbart!!

Men… jag tappade det ena kopplet.   Jag bar ju på två koppel och min tröja, och så skulle jag ta kort på alla de där blåsipporna och vitsipporna också, och nånstans mitt i allt det där så försvann ett koppel.

Jag använder retrieverkoppel till både Ibsen o Salza, det är så praktiskt eftersom hundarna oftast går lösa. Kopplen är lätta att stoppa undan, och lätta att sätta på igen om det behövs. … och lätta att tappa bort tydligen.

Men vet ni att jag kan inte minnas att jag tappat bort ett enda koppel tidigare i mitt liv… och då ska man betänka på att jag haft hund i 44 år… så det var väl dags nu kanske.   

Och när vi kom till bebodda trakter igen och det var dags att koppla hundarna, då fattades det ju ett koppel, och då var det Salza som fick gå lös.

Vi fick både hund- och människomöten, men det fixar hon förstås utan problem…. men…

När vi kom in på gården här där det kryllar av katter, då såg jag hur hon spände upp sig och intensivt kikade efter en (eller helst flera) katt/er att jaga.   

NEJ, sa jag… gå HÄR!! Ok då, sa Salza, och så gick hon avslappat vid min sida i 15 m, sen såg jag hur kattjagarblicken kom fram igen.   

Och en kattjagande Salza mitt inne på gården, det är ingen höjdare…..    

Helvete, fräste jag och tog tag i nackskinnet på henne… ge f-n i katterna… GÅ HÄR!!!

Det kommandot betyder att hon ska gå vid min sida, men inte så exakt som vid Fot-kommandot.

OK, OK…. muttrade hon… jag går ju här…… och spanar efter katter!!!      

Varvid matte blev ordentligt irriterad, och sedan gick liten Salza två meter bakom mig med svansen slokande och huvudet hängande   trots att grannens katt satt på trappan. Alla som såg henne var säkert övertygade om att hon blivit slagen med en knölpåk eller nåt liknande… vilket hon naturligtvis inte hade blivit.

När vi kom hem smög hon på låga ben in i lägenheten… smög genom hallen… och när jag inte såg henne längre rusade hon i full fart in till husse som låg på sängen och läste. Där slängde hon sig upp och berättade andlöst om hur ruskigt elak hennes matte hade varit.   

Hon är rolig med det där… skvallrar för husse om jag har blivit arg på henne. 

Och för att undvika missförstånd nu då, så kanske jag måste förtydliga att jag INTE slår henne, jag skäller och träter på henne, och då blir hon sån… som att någon slagit henne.

Vet ni att jag tror att OM någon verkligen skulle slå henne så skulle hon bara ta emot och krypa ihop och bli hur undergiven som helst… till en viss gräns. Om det inte skulle hjälpa, så skulle hon antagligen resa på sig och ge igen och ta rejält för sig. Men förhoppningsvis så får vi förbli i okunnighet om hur hon skulle göra i en sån situation.

Den som behöver ta till handgripligt våld för att hunden ska lyda…. den ska ingen hund ha.   

Ha en trevlig 1:a maj…..!