Fast inte riktigt på riktigt… jag har varit på en rallylydnadsinstruktörsutbildning under helgen, en påbyggnadsutbildning eller vad man ska kalla det.   

Eftersom tanken är att man ska ha en "vanlig" SBK-instruktörsutbildning i grunden innan man går den här utbildningen, så är ju det man lär sig bara lite påbyggnad… lite "grädde på moset" …. eller hur jag nu ska uttrycka det.   

Nu har vi fått ett antal hemuppgifter vi ska göra och skicka in, och om några helger ska vi också avlägga ett praktiskt prov, sedan är vi rallylydnadsinstruktörer… om vi klarar alla uppgifterna. Men det gör vi säkert, sånt man tycker är kul är ju inga större svårigheter att klara av... hoppas jag.   

Kul också att deltagarna var från lite olika klubbar och med ganska så skiftande erfarenheter från rallylydnaden, då får man lite nya idéer och nya vinklingar på saker och ting.

Salza har varit med mig båda dagarna, men hon har mest bara fått ligga och vänta. Hon har visserligen varit med inne och haft sällskap och fått kika på andra hundar och så, men det var bara i går som vi ägnade oss åt att träna hund utomhus en liten stund.

Men det verkar som att hon blir lite trött bara av att vara med och få nya intryck också, det är väl trots allt lite annorlunda än att ligga och titta på väggarna här hemma i alla fall.

Men vet ni vad som så ofta slår mig nu för tiden när man diskuterar kurser och kursupplägg och kursdeltagare och sånt?

Jo…. och nu är det en gammal SBK:are som uttalar sig…. jag saknar den där klubbkänslan som i alla fall jag upplever var större förr. När man hör folk (inte alla, men många) diskutera de här frågorna nu, då verkar som att det är "JAG" som har kurser, inte min SBK-klubb… om ni förstår vad jag menar.

Och naturligtvis så måste varje instruktör ha ett visst mått av frihet att utforma och lägga upp kurserna så att det passar dom själva på bästa sätt, men det är ju ändock så att man håller kursen i klubbens namn.

All verksamhet inom klubbens måste ju ha som ett av sina syften att engagera folk i klubben, och ge dem den där klubbkänslan som gör att de fortsätter att engagera sig i verksamheten.

Där känns det ibland som att det nu för tiden inte alls är så….. men jag kan ju ha fel förstås, och bra vore ju det i så fall.  

Och apropå hundklubbar så vill jag återkomma till ett gammalt och känt problem. Ett "klagomål" som man ofta, ofta hör, och har hört i alla tider, från nya medlemmar….    

Och nu vill jag påpeka att jag inte pekar ut nån speciell klubb, eller människa, problemet är så allmänt så det förkommer i mer eller mindre grad i stort sett överallt. Är man ny hundägare, ny medlem och inte har en massa känningar i klubben, då är det lätt att man hamnar i den där klicken som beklagar sig:

"Ingen hälsar när jag är på klubben, eller pratar med mig, man känner sig som att man inte har där att göra."

Vet ni att den som är engagerad i en klubb, oavsett om man är "vanlig" medlem eller har något förtroendeuppdrag, den personen borde se det som sin plikt att le och säga Hej! när dom stöter på andra människor på klubben.

Strunt samma om man känner personen ifråga, man är ju medlem i samma klubb/organisation, har samma intresse, och man kan gott kosta på sig ett leende även mot en okänd, det kostar inget.   

Fast igår såg jag något/någon som jag definitivt inte ler åt….

En medelålders man med en unghund i kopplet, en schäfer. Han strök omkring i periferin när vi var ute och tränade rally med våra hundar i går eftermiddag, han var förmodligen ute efter den störning som våra hundar utgjorde gentemot hans unghund.

Och honom skulle man kunna använda som ett skolexempel på hur man INTE hanterar en unghund i den situationen. Han stod stilla med sin hund en bit ifrån oss, och antagligen ville han att hunden skulle vara stilla hos honom och inte bry sig om oss andra…. men han gjorde precis allting fel…. och då överdriver jag inte när jag säger att ALLT var fel.   

Och så småningom började han gå fram och tillbaka med sin hund, kanske för att träna den att inte dra i kopplet, inte vet jag. Hunden drog i alla fall, på sitt allra bästa schäfer-manér, och husse hängde efter. Fast han gjorde sitt bästa för att korrigera sin hund, men då på ett alldeles "regelvidrigt" sätt…. och utan effekt naturligtvis.

Där var jag snubblande när att gå fram till honom och ta ett snack, men jag sansade mig. Det hade säkert inte uppskattats av någon om jag ingripit… förutom av mig själv… och jag försöker och försöker och försöker att lära mig att inte lägga mig i sånt som jag inte har med att göra.

Hoppas i alla fall att människan i fråga anmäler sig till nån kurs nu i vår, och att han får en vettig instruktör som kan få honom på andra tankar.   

Näe, idag blir det en tidig kväll för mig.   Så länge jag går här hemma och hostar så känner jag mig hyfsat pigg, men det räcker med en så här helg så inser jag att orken är nästintill obefintlig fortfarande.  

Hoppas att ni alla har haft en fin helg!!!