Ja, man kan ju fundera på vad som rör sig i ett litet Salza-huvud…. jag ska beskriva hennes morgonritualer för er.

Hon sover i min säng, och då nere vid fotänden på vänster sida av sängen, längst bort från dörren in till sovrummet.

Där ligger hon hela natten, hon reser sig ibland och sträcker på sig, men återgår till samma plats sedan.

Klockan 5 på morgonen, och det skiljer inte mer än högst 5 minuter från morgon till morgon, så kryper hon upp till huvudänden av sängen, borrar ner sin nos under min kudde… jag vaknar naturligtvis då, det är därför jag vet exakt vad klockan är varje gång…. och sedan somnar både hon och jag igen.  

Vid den här tiden är husse och Ibsen uppe och igång, men det bryr sig inte Salza om, hon snusar och sover med nosen under min kudde…..

Men när klockan är 6, då vaknar hon till… och jag också förstås…. då sträcker hon omständligt på sig, och så går hon ner från sängen, tassar ut till husse i köket och blir utsläppt för att kissa. 

Därefter kommer hon tillbaka till min säng, där jag fortfarande ligger och försöker sova…. Och då hoppar hon alltid upp på andra sidan av sängen, den som är närmast sovrumsdörren. Där lägger hon sig vid magen på mig och håller koll, hon ligger där och bevakar (fast hon ser inte ut dit, hon bara hör) vad som händer i köket och hallen där husse och Ibsen finns. 

Eftersom hon lutar sig tungt mot min mage så känner jag sedan hur hon, vid 7-tiden eller lite senare, blir spänd och sträcker upp sig lite. Då har husse rest sig från köksbordet och förbereder sig för morgonrundan med doggsen.

Salza ligger på helspänn medan husse tar på sig kängor och jacka, och först när hon hör hur han kopplar Ibsen, då drar hon iväg ner från min säng och ut i hallen.

Detta upprepas på EXAKT samma sätt morgon efter morgon…. och jag frågar mig varje morgon hur hon kommit fram till den här rutinen. Ingen har påverkat henne till varken det ena eller det andra, jag säger inte ett ljud till henne under den här proceduren… det är helt själv-påhittat….    

Och de mornar då husse sover länge så gör hon ändå likadant, men istället för att hon kl 6 springer ut i köket till husse som släpper ut henne för morgonkissen, så hoppar hon ner från sängen, puttar med nosen på mig så att jag går upp och släpper ut henne, sedan går hon tillbaka till min säng och lägger sig på den vanliga platsen på andra sidan av sängen.

Det som är så fascinerande är att det kvittar vad husse och Ibsen (eller jag) gör, hon följer den här rutinen oavsett vad som händer.

Om jag till exempel går upp klockan 6, då när hon ska ut och kissa, och sedan inte går och lägger mig igen, då ligger hon ändå på sin plats i min säng, ända tills hon hör att nån gör sig redo för att gå ut.

Visserligen är ju hundar vanedjur, men att hon skapat den här rutinen och sedan följer den så slaviskt varje morgon är lite fascinerande.  Just det där med att hon varje morgon kl 5 kryper upp till min kudde och sedan somnar där med nosen instucken under kudden… där är väl det mest förbryllande.  Och sedan, efter i stort sett exakt en timma, då vaknar hon och ska ut och kissa.…

Jaja… de är fascinerande de små liven….   

Och så över till nåt helt annat då…..

Jag brukar läsa Fredrik Steens blogg, mest bara för att jag är så fascinerad (och lite skrämd) över den energi han uppvisar. Hur i all världens dar hinner och orkar människan????

Men det är klart…han är just nu inne i sitt livs flyt och han har jättekul och gör det han allra helst vill… och då orkar man med mycket.

Fast det var inte det jag ville säga…. Jag läser som sagt det han skriver, och för mig representerar han "den gamla skolan". Den som jag också anser att Barbro Börjesson tillhör… och observera nu att jag skriver det här som något positivt, nåt som jag tycker är bra.   

Även om åldern skiljer dom åt, så är dom gamla "SBK:are" som inte fastnat i enbart gamla metoder utan tagit till sig nytt tänkande och nya rön.

Och tänk…!    Nästan allt jag läser som han skriver i sin blogg (han besvarar mail där) stämmer väldigt väl överens med mitt tänkande. Jag fick ju min grundutbildning inom SBK redan i början av 70-talet och säga vad man vill om en del av de metoder som användes då….  hund kunde man i alla fall.  Och då tänker jag kanske mest på det där med att "läsa hund", att tolka hundar beteende och kroppsspråk.

Nu tar jag mig friheten att citera direkt från ett inlägg i hans blogg. Hoppas att han inte blir arg om han på något konstigt sätt får veta det…    

Så här skriver han i ett inlägg igår. Det är ett utdrag ur hans svar på ett mail…. ni kan ju läsa hela inlägget här om ni är intresserade.

"Det jag menar med att alla hundar är hundar, är att jag gör större skillnad på hur jag hanterar mina olika schäfrar än vad jag gör skillnad på hur jag ex vis hanterar min Chihuahua Amber och Schäfern Denver.

Alla hundar är hundar, men trots allt måste det finnas en individanpassning. Men detta helt oavsett ras / Fredrik Steen"

Tänk att det är exakt det som jag alltid har predikat   … till stor förtret för så många. 

Det spelar inte så stor roll vad det är för ras, det är individen som räknas.

"Ja men det här är ju en malle.. en schäfer… en rottis… en dobermann… en aussie… en BC…. en galen springer…. dom är såna dom."     

Känner ni igen det??  Hur ofta hör man inte den kommentaren som förklaring till ett viss beteende?

Och visst förstår jag att alla ni som tycker att jag har fel inte ändrar åsikt bara för att jag säger att även Fredrik Steen påstår samma sak som jag alltid gjort… men för min del känns det bra.    Han är trots allt mycket erfaren och har träffat många hundar och hundägare i sitt liv… så hans erfarenheter och kunskaper tycker i alla fall inte jag att man ska fnysa åt.

Och detta för mina tankar vidare till det där inlägget jag ska skriva om hundtränare… eller hundägartränare… eller vad man ska kalla det. Jag måste se till att få det där gjort, det pockar på och vill ut, men jag har liksom inte haft tid.. eller ro att sätta mig ner och tänka till… eller hur man ska säga.  Det är mycket jag har på hjärtat när det gäller den biten….    

Men usch så långt det här blev nu då…..  förmodligen är det ingen som orkat läsa allt dravel jag skriver.    

Men finns det nån uthållig stackare kvar, så önskar jag en bra dag åt vem det än månde vara!!    

Ja så enkelt är det för vissa… i det här fallet är "vissa" = Salza. Hon fick en tennisboll i idag, en tennisboll i snöre och den piper när hon klämmer på den… det är verkligen höjden av lycka för en liten Salza det…. både boll och pip…. .    

Och Ibsen fick en kong-liknande boll (han biter sönder allt annat), också i snöre….. och när vi hade inhandlat dom så roade vi oss i skogen en stund. Jag traskade omkring i snösörjan och slängde in deras bollar i så snårig skog jag kunde hitta… och dom ägnade sedan 3 sekunder åt att hitta sina bollar.   

Nästa gång jag tar med dom där bollarna ut så ska jag gömma dom ordentligt. Idag slängde jag bara ut dom i skogen och det var alldeles för lätt. Avståndet var i och för sig ganska så långt eftersom jag gick ut en bra bit, och sedan slängde iväg bollarna så långt jag kunde, men det hjälpte inte. Dom var lätthittade i alla fall….

Och nästa gång ska jag gömma dom nere i nån av de snöfläckar som finns i skogen, det fanns några öppna ställen där det var lite snö, annars var det mest barmark i skogen. Men jag såg att Ibsen hade problem att hitta sin boll när den hamnat nere i en liten snödriva… Salza grävde upp den till slut… så det ska vi utnyttja nästa gång. 

För Salzas del så tror jag att jag ska gömma den under mossan eller så… sånt som döljer sig i snö är hon ganska så van att hitta…. men gömma saker i mossa och liknande, det har jag aldrig gjort. 

Men det finns ett dilemma med det där letandet….. frånsett att Ibsens stressbarometer slår i taket….  

Jag tränar inte "uppletande" enligt regelboken direkt. Och jag vet inte om jag vill det heller… och det troliga är väl att varken Salza eller Ibsen nån gång kommer att behöva kunna det enligt dom reglerna.

Ni vet…. man ska valla av ordentligt, och man ska träna i korridorer och man ska lära hundarna att leta på djupet och enbart där det finns människovittring… där vittringen tar slut, där ska dom vända tillbaka in i rutan/korridoren.

Men…. har man då en spaniel så ska ju den kunna leta även på ställen där det inte finns någon människovittring. En skjuten fågel faller ju troligtvis inte ner just där någon människa gått och lämnat vittring efter sig.  En spaniel ska ju leta där jag anvisar den att leta…. oavsett vittring eller ej.

Så då är frågan….. ska vi träna på att leta saker enligt regelboken eller på det rationella sättet?   

Jag har blandat och gett lite där…. jag går lite hitan och ditan, men jag kastar sedan ofta iväg sakerna som ska hittas så att de finns på ett område som saknar människovittring. 

Och ibland gör jag både ock… lägger någon sak mitt i ett vallat område, och kastar sedan också iväg en annan grej så långt ifrån det vallade området som jag kan….

Tänker jag efter så är det ju helt förkastligt med tanke på tävling… men jag föredrar att inte tänka efter… det blir enklare  då… och framför allt mycket roligare.     

Men nedrans så lycklig Salza är när hon får leta saker…. det är nog det allra roligaste hon vet tror jag.

Husse gömmer Ibsens boll här hemma ibland, och Ibsen får fara runt och leta efter den. Salza ligger då vid mina fötter och följer det hela med stort intresse… och om Ibsen får leta flera gånger i sträck, då reser sig Salza till slut och så letar hon upp sin älskade Vovven och kommer med den till mig.

"Snälla matte… göm Vovven så att jag också får leta lite!"  säger hon med bedjande blick, och då gör matte det.  Fast jag gömmer den på kluriga ställen…. jag vill inte att hon ska fara runt i hela lägenheten och leta hej vilt, jag vill att hon ska leta noggrant där jag anvisar.

Och det gör hon… senaste gången hade jag lagt den längst in i en byrålåda och stängt lådan helt och hållet… och uppe på byrån, där lådan fanns, där stod det en stor skål med hundgodis… och på golvet bredvid byrån låg det andra leksaker…..

Det tog en stund, men hon ger ju inte upp, så till slut markerade hon ordentligt vid den rätta lådan och då öppnade jag den åt henne…. stor lycka…!    

Men nu sover båda doggsen, och jag ska strax sticka iväg till ett styrelsemöte, så idag blir det inget mer letande.  När mötet sedan väl är slut är även jag slut… så då blir det sova för både mig och Salza.   

Här sitter jag och beklagar mig över vädret, och gnäller i största allmänhet över ditten och datten….   

Och idag på morgonen pratade de i radion om ett utvisningsfall här i länet. Det gäller en familj som bott här i 10 (!) år som nu blivit utvisade.  Utvisningsbeslutet togs för 4 (!) år sedan och idag på morgonen, 3½ år efter det att beslutet fattats fick polismyndigheten ändan ur vagnen och verkställde beslutet. 

Familjen är välanpassad och integrerad i vårt samhälle, barnen är födda i Sverige, och just nu sitter hela familjen på en flygplats i ett främmande land och väntar på besked om de ska släppas in där.

Vet ni att det är nåt väldigt, väldigt fel med vårt lands invandrarpolitik.    

Jag är ingen vän av att alla, oavsett allting, ska få uppehållstillstånd här. Men dessa långa handläggningstider är ett eländes elände. Tänk er själva in i den situation som denna familj nu befinner sig i….  det är fruktansvärt hemskt tycker jag, i all synnerhet med tanke på barnen.

Och om ingen utvisning skett 4 år efter beslutet så har man tydligen rätt att om igen söka uppehållstillstånd här, och då börjar alltihop om igen. Men man får i alla fall stanna här under tiden… 

Så hur polisen i Västernorrland tänkte idag, när dom 3½ år efter beslutet knackade på i arla morgonstund hos den här familjen, det kan vi ju alla förstå.  Men visst är alltihop ganska så vidrigt…? Hoppas de här människorna som tar de olika besluten (eller som inte tar besluten kanske man ska säga) sätter julskinkan i halsen och halkar på ishalkan och bryter minst ett ben… och en arm…      

Och att då idag klaga på att det är plusgrader ute igen, och att det är knagglig livsfarlig blankis överallt, det känns minst sagt fjuttigt. Lite grand så där att… har man inga problem, så skaffar man sig.

Och jag lär väl förstås halka och bryta ett ben idag då… eftersom jag var elak och önskade det åt nån annan… synden straffar sig självt vet ni.    

Fast det är inte sant… det gäller inte alla. Vissa klarar sig helskinnade från det mesta…. men jag tror inte att jag hör till dem.

Men idag är ingen bra dag att bryta benet på, om det nu finns några bra dagar för sånt. I morgon ska Kurt infinna sig på sjukhuset för sin stora ryggoperation, och då vore det lite opraktiskt om jag satt här med gipsat ben….

Jag var i alla fall till bibblan igår. Släpade iväg med mina 10 stora tunga böcker och när jag lassade upp dom på lånedisken så lovade jag mig själv att bara låna en eller ett  par böcker denna gången, det är så jäkla tungt att släpa på så många.    

Haha… gick därifrån med 8 tunga böcker, varav ännu en på 700 sidor… dumma jag.  De där stora tunga böcker är jobbiga att läsa… jag har ju ont i både axlar och händer och att hålla en sån där tung bok blir lite av en pina efter en stund. Men är den bra så kan man ju överse med det en liten stund i alla fall.

Men jag fick med mig den nya Lee Child-boken också, så gårdagskvällen tillbringade jag tillsammans med Reacher. Tänk om det fanns såna hjältar i verkligheten ändå.  Fast… han är en grym hjälte… och vid närmare eftertanke kanske inte ens en hjälte, kanske bara en mentalt krigsskadad människa som drivs av nån sorts rättspatos…. 

Ja, jag vet inte…. underhållande är han i alla fall…. och jag har oerhört lockad och fascinerad av hans livsstil. Han äger bara det han har på sig, köper nya kläder/skor när dom han har på sig är utslitna, vandrar/liftar/åker omkring dit näsan pekar, tar ett ströjobb när pengarna tar slut, har inga skulder, inga åtaganden, inget körkort, ingen adress, inga släktingar.  Visst kan det väl vid en snabb anblick verka lockande…?

Jag är inte så noga med materiella saker, jag har börjat om ett flertal gånger i mitt liv och varje gång "förlorat" på det, och det beror väl på att jag inte bryr mig så mycket om prylar kan jag tro.   

Men jag kan då och då och då slås av saknad över att inte höra hemma nånstans.  Jag kan bli lite avundsjuk på dom som är rotade på en plats med släkt och vänner nästgårds, och med en djup förankring i bygden där de bor.  Med barndomsvänner inom räckhåll och med folk som dom känt i hela sitt liv som grannar.

Men å andra sidan så skulle jag antagligen bli komplett galen om jag själv levde så…. Den där stugan ute i skogen med en mil till närmaste granne hägrar också…. och egentligen är den nog mer attraktiv än livstids-grannar och barndomsvänner. Reacher-stuket i sin tur är kanske lite väl extremt...     

Ja, de flesta av oss är nog lite kluvna med vad vi vill med livet tror jag. Och om vi ärligt rannsakar oss själva så misstänker jag att de flesta av oss finns där vi finns, och lever det liv vi gör, mest av en slump.

Fast det finns ju också människor som redan i de tidiga tonåren vet exakt vad de vill med sitt liv, och som ser till att livet också blir exakt så. Dom är ju också beundransvärda på ett sätt… på ett annat sätt nästan beklagansvärda… tänk så många erfarenheter och upplevelser dom går miste om.    

Men, men… må var och en bli lycklig på sitt sätt…. tur att vi alla är olika med olika värderingar.

Nu har jag varit djupsinnig så det räcker i flera dar tror jag…..  Nu ska jag slå över åt andra hållet och på allvar börja fundera på mina tomtar, det börjar väl bli tomtedags nu snart tror jag.    

Ingen ny bild precis, men ändock lilla Salzan. Även om den är något år gammal så är hon sig lik tycker jag, än så länge visar hon inte upp några ålderstecken.     

Hoppas ni har haft en fin Luciamorgon med lussekatt och pepparkaka… nåt sånt fick inte jag. Fast fick och fick… man får väl inget annat än det man själv skaffar sig kan jag tro.    

Det slutade i alla fall att snöa frampå kvällen igår och det var ju skönt.  Men det blev ju väldigt lagom med snö precis till Lucia nu då… det ser väl lite mysigare ut för dom som ska lussa. om det är lite vitt ute kanske.   

Jag har äntligen läst ut min 700-sidors-bok, och den var inte speciellt bra. Men på sätt och vis var den kanske det eftersom jag inte vill sluta läsa den utan att få veta hur den slutade. Men varken vägen fram till slutet, eller själva slutet, var speciellt bra….    

Fast det är kanske som med reklam… all reklam som man minns är bra, om man sedan minns den för att den är dålig eller obegriplig, det spelar ingen roll…. bara man minns den.

Idag ska jag i alla fall till bibblan igen. Har fått en bok som jag stått i kö och väntat på, och den vill jag gärna läsa, och så ska jag låna några fler också, om jag hittar nåt bra.  

Det kan ju vara ett litet mått på hur livet har förändrats genom åren kanske… att jag har tid och lust att läsa böcker veckorna innan jul. Jisses vilken hektisk tid just de veckorna har varit under vissa perioder av livet… 

Och jag vet inte vilket som är bäst…. var tid har väl sin tjusning kanske. Men att aktiviteterna avtar är väl egentligen inget positivt, det är väl bara ett bevis på att man börjar bli gammal och att man är i livets nerförsbacke.  

Fast det är väl också upp till en själv kanske… om aktiviteterna ska avta eller ej.  Dom förändras väl med åren kan jag tro, men avta behöver dom väl inte… Det är lite deprimerande med människor som är nöjda bara med att sitta på sin rumpa och bara vänta på något…. ja, invänta vaddå… döden eller…????

Eller också väntar dom inte ens, dom bara sitter av tiden….   Jaja, man blir gammal och trött så småningom, det blir vi alla… och det är väl tur det, det vore väl hemskt att dö nyfiken…?   

Eller också är det inte det….  ja, vem vet… det är i alla fall tråkigt med människor som inget vill, oavsett om dom är gamla eller unga.

Men människor är som dom är… dom förändras inte.   Den som tror det har fel… man kan möjligtvis förändra sitt sätt att agera och vara, men inuti är man densamma som man alltid varit och alltid kommer att förbli.  

Ja, det var dagens visdomsord det…   och jag antar att ni inte håller med mig, men det kvittar. Så tycker och tror jag, och tycker ni annorlunda så går det bra det också….    

Nu ska jag i alla fall käka lite frukost, och sedan ska jag dra iväg till garaget för vidare färd till bibblan och sedan ska jag hämta en bekant som behöver lift till mataffären.  Det blir en spännande dag det här…..   

Några grader kallt och ymnigt snöfall, så nu är det nog kört. Nu blir det ingen barmark igen förrän om flera, flera månader.  Men vi har "tjänat" en hel månad och lite till jämfört med förra vintern, alltid något.   

Idag har jag ägnat drygt 2 timmar åt en krånglande dator, det är både bra och mindre bra att ha lite såna kunskaper.

Bra på så sätt att det under årens lopp säkert är många, många tusenlappar som vi sluppit lägga ut på datorproffs när nån av våra datorer fått spader, mindre bra på det viset att jag AVSKYR krånglande datorer och verkligen hatar alla slags apparater som inte gör det dom ska.

Hittar man lösningen så är det ju lite tillfredsställande i och för sig, men det gör man ju inte alltid och då är det en massa krafter och tid som gått åt helt i onödan.  Och så går det åt ännu mer krafter och tid för att till slut, när inget annat återstår, göra en ominstallation…. fy för krånglande datorer.  

Och nu, så snart datorn har gjort klart en grej, ska jag ut i snöovädret med doggsen.  Jag får väl lov att erkänna att det inte är så jäkla inbjudande att halka omkring i snön just nu. Det är inte plogat sedan det började snöa och det har fallit tätt med snö hela långa dan….. det blir en jobbig promenad idag.    

Fast sånt där datorstrul får allting att bli jobbigt, det tar liksom ner humöret till jobbigt-nivån, vilket jag vill eller ej.   

Men man får ju tid att fundera på både ditten och datten medan jag sitter där och väntar på att datorn ska göra klart det jag sagt till den… och då är det ju mest hundtankar som rör sig i min skalle.  

Fast i ärlighetens namn är det kanske inte alltid så att det enbart är hunderi i mitt huvud, men det är det som ni får ta del av… det andra som snurrar runt i min arma skalle, det håller jag lite för mig själv.   

Och här hade jag tänkt komma med lite funderingar kring det där med hunderiet, men datorstrulet tog så lång tid, och sen var jag tvungen att gå ifrån för att promenera hundarna, och sen så ska det lagas middag…. Och nu när jag är inne igen och har fått både mig och hundarna hyfsat torra (snön är väldigt våt) så har jag ingen som helst lust att skriva nåt mer idag.

Efter middagen ska jag ägna mig åt min supertjocka bok (700 sidor) och sen, när boken är slut, då lär dagen också vara slut.    

Hoppas ni haft en bra måndag….    

Har inte blivit varm ännu, trots att jag har varit hemma i flera timmar nu.  Det kan i och för sig vara ett tecken på att jag rörde lite för lite på mig när jag var ute förut…     

Fast det var bara några grader kallt ute idag när vi var iväg och tränade, så antagligen är väl felet att jag hade lite för lite kläder på mig kan jag tro.  Men jag avslutade ju det hela med en skogspromenad med doggsen och då brukar man bli varm.. men… men….    

Vi var i alla fall 8 personer som dök upp för att träna idag, det var bra uppslutning tycker jag.    Många isfläckar fanns det att halka på, men vi fick till en hyfsad bana ändå.

Salza var totalt helgalen idag.    Hon hade säkert kunnat träna i ett par timmar till när jag tröttnade och satte henne i bilen.  Och det beror säkert på att hon fått göra så lite den senaste tiden… bara äta, sova och promenera… hon har kapacitet för mycket mer, lilla Flygmyran.

Jag skrev ju tidigare att jag funderade på att nappa på inbjudan att se och prova på den där nya inomhusarenan, men nu har jag nog tänkt om tror jag.   

Klickade in på deras hemsida och kikade på kalendern där alla bokningar finns. Och när jag då såg hur fullbokat det redan är i många, många veckor och månader framöver, då la jag ner det projektet. Tar det som ett tecken på att jag har rätt när jag inbillar mig att det där med inomhusträning inte är något för oss… fast det är uppenbarligen många, många som tycker tvärtom.   

Och vet ni vad?? Det är nog trots allt så att vanlig, hederlig, gammaldags lydnadsträning egentligen är det som jag tycker är allra roligast.  Jodå, rallylydnad är jättekul…. men jag är nog av gammal inrotad vana en lydnadsmänniska i grund och botten.

Jag körde ett par elitmoment med Salza idag… som lite pausunderhållning för vår del medan andra gick rallybanan…. och nedrans så kul hon hade. Och när jag ser henne sprudla av glädje på det där sättet, då tycker naturligtvis jag också att det är roligt.    

Och eftersom jag tror att det blir fel om man blandar rallylydnad och elitlydnad så har jag lite att klura på nu då. Ska vi verkligen lägga elitlydnaden helt och hållet på hyllan?

Fast egentligen är det väl helt enkelt så att jag behöver ytterligare en hund. En ny hund att jobba med är det gäller grundläggande lydnad, då kan jag träna rallylydnad obehindrat och utnyttja de momenten även i vanlig lydnad, och så kan jag fortsätta med Salza i eliten.    

Haha… nu var jag väl rolig???? Som att jag skulle orka träna två hundar?? När jag inte ens orkar hålla igång Salza…

Fast med en ny hund så skulle jag ju ha ett helt knippe med morötter dinglande framför näsan på mig förstås… det är ju såna (morötter alltså) jag saknar i träningen med Salza.

Nej då, nån mer hund lär det inte bli för min del…. men jag önskar att jag hade lite mer energi, för både jag och Salza tycker ju att det är roligt att träna.

Nu säger jag väl nåt dumt förstås, men det gick liksom lite för lätt att nå vår (min) målsättning. Jag trodde det skulle ta mycket längre tid, och hade inte nån reservplan för vad vi skulle göra när lydnadschampionatet var vårt och Salza fortfarande var full av energi och arbetslust.    

Men det är lätt att fastna i det där med bristande energi, att strunta i det och bara flyta med.  Till stor del beror det förstås på att det finns energitjuvar i tillvaron, men såna kan man ju åtgärda på ett eller annat sätt… om man kan lokalisera och känna igen dom vill säga.    

Fast det kräver ju lite initiativ och lite ork och lite jävlar anamma…. och det är ju just det jag inte har för närvarande.

Jaja… det löser sig väl på ena eller andra sättet så småningom.

I morgon är det en ny vecka, undrar vad den har i sitt sköte då?  Antagligen ingenting annat än det gamla vanliga, men man har så roligt som man gör sig heter det ju, det tål ju att tänka på.

Hoppas ni har haft en fin helg så att ni är redo att slänga er över den nya arbetsveckan med en massa nya, friska, fräscha krafter.  

........ blir jag över alla dessa människor som alltid måste berätta för omvärlden vilka vansinnigt snälla och duktiga och medkännande människor dom är.   

Räcker det inte med tacksamheten från dem som utsätts för deras "snällhet"? Måste även alla andra stämma in i hyllningskören för att det ska kännas bra??

Herregud... har man möjlighet att göra något för någon annan så kan man ju vara tacksam för att man har den möjligheten då, och göra det man kan. Men hur empatsik och medkännande är man när man klankar ner på dem som, till synes, inget gör? Det finns faktiskt människor som har fullt upp med att klara av sina egna liv.... utan att för den skull basunera ut det för hela världen.

"Vad stort sker, det sker tyst" skrev en av våra stora poeter en gång i tiden.....

Illamående eller ej...    nu ska vi i alla fall dra iväg och träna rally i snöhalkan.... kan kanske komma en rapport lite senare.    

Så här tycker Salza om den här dan.....