Alla inlägg under november 2011
Vi hade middagsgäster igår, och slog till med en 3-rätters middag vilket vi inte så ofta har här i huset. Gott var det och mätta blev vi… men vilken tur att det inte händer så ofta att man äter såna middagar.
Men jag lyxade till det och använde smör och "riktig" grädde i matlagningen… och till efterrätten… och säga vad man vill om det nyttiga i det, men nog blir det skillnad på smaken alltid.
Fast nu dröjer det länge, länge innan det blir en sån middag här i huset igen. Fast läckra onyttiga efterrätter borde man få i alla fall en gång i veckan… eller…?
Hundarna var också nöjda eftersom dom fick smaka en bit av vitlökbrödet, dom älskar sånt. Jodå… inte så bra för hundar, jag vet…. men i liten mängd vid enstaka tillfällen gör det inget.
Och så var det dags för lite annat tyckande också...
Vet ni att jag tycker att det är så fascinerande med människor som hela tiden förväntar sig att andra ska lösa deras problem åt dom.
Jag skaffar mig en moped… himla käckt och praktiskt och kul…. på icke-vinter-tid. Sen när det blir kallt och halt ute kan jag slå ut med armarna och förvånat säga: "Vart ska jag göra av den under vintern nu då? Här finns ju ingenstans att ställa mopeder…."
Bör man inte lösa såna funderingar INNAN man skaffar mopeden???
Ja, det finns många, många såna exempel i tillvaron. Det som är så frustrerande är väl att de där människorna ofta serveras en lösning på sina problem också, utan att behöva lyfta ett finger eller lägga ner nån större tankemöda på det.
Det där är en talang som jag gärna skulle vilja ha….
För övrigt är jag fortfarande lite irriterad över att det finns folk som alltid, alltid ska leka "följa john". Jag börjar snart tro att jag har en stalker efter mig….
Och jag inser sent omsider, efter nästan 40 år (vissa fattar långsamt) , att jag inte ska ägna mig åt att ha kurser.
Jag har helt fel läggning för det tror jag. Och visst är det väl bättre att man sent omsider kommer till insikt om sina brister än att man aldrig gör det?? Det är ju bara synd att jag är så trögfattad att jag inte har förstått det lite tidigare.
Nej då, jag ironiserar inte, och jag slänger inte skit på nån heller…. jag har klurat och klurat och kommit fram till det här alldeles av mig själv.
Jag är helt fel typ av människa för att ha kurser av något slag, inte bara hundkurser förstås.
Och jag ska inte trötta ut er med att rabbla upp anledningarna till det heller…. ni som känner mig vet ju hurdan jag är, och ni som inte känner mig ni bryr er väl egentligen inte…. så jag nöjer mig med att konstatera att det var synd att det tog så lång tid innan jag kom till insikt.
Men stackars Salza får nog finna sig i att jag fortsätter att leka kurs med henne. Och nu ska jag verkligen ta mig i kragen och föra lite bok över vad vi gör… och inte gör.
Fast det har jag faktiskt gjort stundtals tidigare också.
Jag har Salzas träningsdagböcker sparade… för flera år faktiskt. De där som fanns på hemsidan tidigare. Det är minst sagt roligt att läsa om vår väg upp mot stjärnorna (för visst är hon väl en stjärna, lilla Salza?). Så många problem det fanns på vägen, och så många gånger jag klantade mig. Men kul att läsa i efterhand är det i alla fall.
I dag regnar det här… eller i alla fall just nu. I morse när jag var ute med hundarna var det uppehållsväder, men nu regnar det som sagt. Det är grått och disigt och en sån där riktigt, riktigt tråkig höstdag. Men det är fel att klaga… det har varit många, många härliga höstdagar med solsken, så man kan väl inte förvänta sig annat än lite rusk då och då också.
Hoppas att ni alla har en härlig fredag……
En mörk onsdagsmorgon i november och det är 9 plusgrader ute… ur led är tiden… eller temperaturen. Men vi får nog sota för det med både kyla och snö snart misstänker jag.
Igår bestämde vi i alla fall att vi ska dra igång en träningsgrupp för rallylydnaden, vi får väl se hur många som känner sig kallade. Även om det kan kännas frestande att vilja träna inomhus den är årstiden så är ju faktiskt rallylydnad nåt man kan träna precis var som helst, när som helst. Det är väl bara sträng kyla som kan sätta stopp för utomhusträningen framöver….
Vi får väl se hur många som dyker upp och vill vara med, men det borde vara många…. fast dom vet kanske inte hur kul det är ännu förstås….
Igår fick Salza och jag gå promenad själva, och varje gång det händer så slås jag av hur lätthanterad Salza är. Jag behöver aldrig koppla henne när vi möter folk eller hundar, hon är totalt ointresserad.
Och fördelen med en liten söt spaniel är ju att i stort sett ingen är rädd för henne heller. Annars kopplar jag ju alltid hundarna bara för att undvika att nån som är hundrädd tvingas möta lösa hundar, stora svarta Ibsen är respektingivande om man är lite avvaktande mot hundar.
Men liten Salza är det ingen som bryr sig om… och hon verkar knappt se folk vi möter heller. Hon ägnar sig mest åt att snusa i buskagen vid sidan av gångvägarna. Möter vi hundar så blir hon lite nyfiken, konstigt vore det väl annars, men ett NEJ får henne att släppa fokuseringen och ägna sig åt spännande dofter istället.
Men nånstans i min gamla blogg finns det säkert ett inlägg som berättar om vår träning för att nå dit. Hon var galen i folk när hon var valp… och jag och Teddy ägande många timmar åt att gå promenader runt motionsspåret i Timrå för att där lära henne att strunta i folk som man möter.
Teddy fick vara föredöme, han kunde det där..... och det gick ju galant att lära Salza det också. Men som sagt… det gick inte av sig självt precis, det ligger mycket jobb bakom det där.
Och ibland tror jag att folk som ser lydiga hundar tror att dom är födda på det viset. Hundarna uppför sig lugnt och städat och lyssnar på vad matte/husse säger, och folk inser ofta inte att det ligger många, många timmars jobb bakom det där uppförandet.
Jag hör ofta nåt i stil med… "ja men Salza är ju så lugn och fin"…. eller…. "ja men Salza är ju så lättlärd"…
Precis som att hon därför inte behövt lära sig hur man ska uppföra sig… eller hur man utför olika lydnadsmoment… ingen hund kan sånt av födsel och ohejdad vana.
Ok då… hon är väldigt lättlärd och följsam, men att en hund är lättlärd är inte alltid av godo. Man får inte glömma att dom då också självlär sig en massa saker fort och lätt. Och sånt som dom självlär sig är sånt som dom själva tjänar nåt på, och kanske sällan sånt som vi människor vill att dom ska göra.
När jag får tid ska jag leta fram nåt avsnitt ur den gamla bloggen där jag sliter mitt hår i förtvivlan över Salza och hennes påhitt, om jag inte minns helt fel så finns det en hel del såna inlägg.
Ett exempel vet jag ligger under Kåserier på vår hemsida… där kan ni se att hon minsann inte var nån ängel alla gånger inte.
Men nu sover i alla fall den lilla ängeln i min säng där hon ligger och väntar på morgonpromenaden…
Önskar er alla en riktigt fin onsdag!
Lilla Flygmyran Salza alltså…. Om ni har sett hennes inlägg från igår så såg ni att hon klättrade i träd på gårdagens promenad.
Fast… hon klättrade faktiskt inte upp själv. Hon försökte verkligen, men det gick inte, så jag fick ge henne en hjälpande hand i rumpan.
Om jag sedan bara stöttar henne lite medan hon "ställer rätt" tassarna så hittar hon balansen snabbt som ögat. Och sen kan hon stå där hur länge som helst… hon vinglar inte något alls, och hon ser inte heller ut som att hon ska ramla ner när som helst. Hon står avslappnat och stadigt som en klippa där uppe i träden.
Och när jag säger åt henne att gå ner så hoppar hon inte ner högt där uppe ifrån, utan hon klättrar ner i full balans. Hon går ungefär som en katt längs trädstammen….
Men jag har nog haft tur med mina hundar. Jag har aldrig haft några höjdrädda lättskrämda hundar. Jag kommer ihåg en gång när min cocker Teddy var liten…. pytteliten.
Vi var på klubben och tittade på en tävling. Vi stod på agilityplanen tillsammans med några andra åskådare och mina tre hundar (Lurvas, Samson o Teddy) sprang omkring och kikade runt lite. Teddy var bara ca 3 månader gammal, och försökte så gott han kunde hänga med farbror Samson när han snodde runt överallt. Gamla farbror Lurvas höll sig till mig han….
Och rätt som det är så säger en människa: "Herregud, ta det lugnt nu, men vänd dig om och titta… din valp är på väg uppför balansbommen."
Och mycket riktigt…. Samson hade antagligen sprungit över balansbommen, han gillade agility, och lille Teddy försökte följa efter. Och för att nu inte distrahera honom så stod jag kvar och bara tittade… och hoppades att han inte skulle ramla ner.
Det är långt ifrån balansbommen ner till marken för en cockervalp.
Han tog sig upp till den plana biten, knatade på en bit högt där uppe, men insåg att Samson redan var nere på marken igen och beslöt sig för att vända.
Ja, ni vet kanske hur smal en balansbom är… och hur hög… men lilla Teddy vände galant runt, utan att ramla, och tassade snabbt nerför den sluttande brädan ner till marken igen.
Och det hördes ett unisont "puuuuhhhh" från de som sett det hela…
Och så säger man att hundar måste vara ca året gamla för att träna på de höga balansredskapen i agilityn, för deras balanssinne är inte tillräckligt utvecklat förrän då.
En stund senare hör jag: "Den hunden får du full upp med… titta vad han gör nu då!"
Då hade han på egen hand tagit sig an stegen. Den stora vanliga tävlingsstegen… och han hade lyckats ta sig uppför alla trappstegen utan att ramla ner, men för en cockervalp var det stooora steg. Och precis när jag vände mig om såg jag hur han försökte lösa det där med övergången till den plana stegen…
Den övergången har ju de flesta hundar lite strul med i början… men lilla Teddy han var ung och oerfaren och hade inte förstånd på att vara försiktig… så han klev glatt iväg… och ramlade förstås ner mellan två stegpinnar.
Rakt ner i marken med en duns… där reste han på sig, kikade begrundande upp på stegen, ruskade på sig lite och drog iväg till de andra hundarna i 100 knyck.
"Jahaja", sa dom som tillsammans med mig sett det hela. "Den hunden får du aldrig över stegen igen, nu är det förstört!"
Oj då tänkte jag…kan det bli så tokigt? Så jag ropade på lilla Teddy och lockade upp honom på stegen igen. Och han knatade glatt på, utan minsta tvekan. När vi kom till den övergången där han ramlat ner höll jag honom lite i halsbandet för att stödja honom, och han löste problemet och traskade på. Han var så liten så benen räckte knappt fram till nästa stegpinne men han fixade det i alla fall med lite vilja.
Och när han kom fram och skulle börja nergången på andra sidan, då lyfte jag ner honom. Men han älskade i hela sitt liv sånt som han kunde klättra och klänga på… så inte var det nåt som blev "förstört" bara för att han redan som pyttevalp ramlade ner inte… Det är ju en fördel att sånt där händer när dom är pyttesmå, dom har liksom inte förstånd på att bli rädda då..
Men kanske hade det blivit så om jag gjort annorlunda. Om jag varit som den där människan som hela tiden ojade sig och tyckt att allt var så förskräckligt. Då kanske min hund också tyckt att det varit förskräckligt….
Teddy verkade ju född med gott balanssinne, och det vete sjuttan om inte Salza är också.
Jag har sparat mina blogginlägg (den bloggen är numera nerlagd så det var bra att jag sparade inläggen) från Salzas första år, och det är skitkul att läsa om hennes första tid här hos oss.
Så här ser delar av det första inlägget ut (apropå det där med balans alltså) :
En vecka med Salza
har vi upplevt nu. Det är en härlig liten tjej... framåt, pigg och glad och duktig på att tyda de andra hundarnas språk. Lovorden kan bli många.... temperamentsfull, framåt, stor kamplust, stort föremålsintresse, orädd, kontaktsökande, lättlärd, lyhörd.... ja, ni vet dom kan fortsätta i evighet men man ska väl inte dra alltför höga växlar efter en enda vecka. Hon är ju bara drygt nio veckor ännu, mycket kommer att hända under resans gång.
Men hon fick en rivstart på sitt liv hos oss. Rottisläger i fyra dagar.. ... Massor av rottisar som fullkomligt vrålade i bilarna när vi passerade. Salza satte sig på sin lilla rumpa, tittade en stund, och såg sedan ut som om hon tänkte "men, så dom bär sig åt"... och så fortsatte hon förbi. Hon klev käckt in i klubbstugan och hälsade på alla som var där... snosade runt en stund och lade sig sedan att sova på golvet vid mina fötter.... Ja, hon skötte sig kanonbra.... vi var imponerade av hennes sätt att tackla allt det nya och skrämmande.
Vi bodde ju på ett vandrarhem..... med en jättelång utomhustrappa upp till vår våning... pust.... tappade räkningen på hur många gånger jag sprang i den trappan med en kissnödig Salza... jobbigt blev det faktiskt, men nyttig motion antagligen. Fast på andra dagen sprang/skuttade Salza uppför alla trappstegen själv... fast det fick hon inte varje gång, det är nog lite väl häftigt för en pyttevalp att klänga i såna trappor flera gånger om dagen. Fast hon höll på att ge husse hjärtslag när hon kom stormandes uppför trappan utan koppel, som ni ser på bilden var det inte så svårt att ramla ner, men jag var faktiskt alldeles bakom henne när hon fick springa själv....
Gud så roligt det är att läsa allt det där igen (jodå jag förstår att det bara är jag som tycker så) … tror att jag ska fördjupa mig lite mer i de där första veckorna med Salza, jag inser att jag redan har glömt massor.
Jisses så söt hon var..... redan då
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 |
4 | 5 | 6 | ||||
7 | 8 |
9 | 10 | 11 | 12 | 13 |
|||
14 | 15 |
16 |
17 | 18 | 19 |
20 | |||
21 | 22 | 23 |
24 | 25 | 26 |
27 | |||
28 | 29 |
30 | |||||||
|