Inte ännu i alla fall. Det brukar dyka upp nåt medan jag skriver om ingenting, så jag fortsätter väl att babbla om inget en stund, så får vi se.   

Idag har vi lämnat in min cykel på reparation. Kedjan hoppade av i morse och eftersom det är en cykel med växlar så kändes det bäst att lämna in den.

För det är också så att cykeln ska få vinterdäck. Det har jag aldrig haft på nån cykel tidigare, men eftersom Kurt kan cykla med hundarna, men inte orkar gå med dom, så kan det kanske vara en bra idé nu när det är halt ute.

Det vore ju inte så kul om han hamnade på sjukhuset för att operera en bruten lårbenshals istället för att få den ryggoperation som han så väl behöver.

Och så har jag varit och köpt lite grejor för att göra i ordning rallylydnadsskyltar till klubben.  Dom ska bara skrivas ut och plastas in, finfina skylthållare har klubben redan skaffat, så nu är det bara att köra på.  

Och för att fortsätta med rallylydnadstankar då…..

Idag finns det två (2) rallylydnadstävlingar inlagda på SBK Tävling inför nästa år när jag tittar på distrikten Dalarna, Gävleborg, Mellannorrland och Övre Norrland.

Det är väl bara att hoppas att det finns några fler om några månader, annars lär det inte vara nån idé att träna. Inte om man är en människa som gillar att tävla i alla fall, och det gör ju jag.

Hade jag bott kvar i Alingsås hade jag haft nära till tävlingar mitt i vintern till och med… både rallylydnadstävlingar och lydnadsprov.

Jodå, det finns massor av tävlingar längre söder ut, men då är det ju det där med kostnader också. Känns kanske som att det i alla fall vid dags dato inte är värt att lägga ner alltför mycket pengar på den här sporten.

Men den kommer att bli prestigefylld den också så småningom. Alla barn i början ni vet…. glöm inte med vilket förakt folk pratade om lydnadsproven de första åren den grenen fanns.

Och jag har sett att det finns en hel del springrar som redan tävlar rallylydnad, och det är ju kul.  Det jag har sett av Salza och hennes släkting när dom tränar det här, så verkar dom tycka att det är kanonroligt.

Mattes fulla uppmärksamhet, bara beröm och lovord och dessutom en massa roliga konster att utföra… vad mer kan man önska sig om man är en hund?    

Men det är ju med det här som med så mycket annat… var och en har sitt sätt att tänka.  Jag har ju alltid förordat att man ska träna lite allt möjligt med sin hund. Om man vill träna/tävla lydnad så ska man inte enbart inrikta sig på klass 1-momenten för att sedan, när man har sina 1:a pris där, börja träna på klass 2-momenten.

Nej, lär in även en del moment från de högre klasserna från början. Det blir kul omväxling för hunden och gör ingen skada så länge man håller sig till moment som inte kan blandas ihop och förvirra hunden.

Och häromdagen pratade jag med en bekant som har tävlat och tränat rallylydnad en hel del.  När jag pratade om att Salza har så svårt för att göra vissa saker på min högra sida så säger han förskräckt: "Men varför tränar du det? Så långt har ni ju inte kommit! Det är ju inte förrän i de högre klasserna det är såna moment."

Nu är det ju så att momenten i nybörjarklass och fortsättningsklass inte är så himla svåra om man har en hund man har tränat med tidigare, så dom kan Salza redan. Och varför ska man då traggla enbart på dom, när det finns moment som hon tycker är jättesvåra. Då ska man väl börja tidigt med dom så att man hinner få ordning på dom i god tid… eller?

Jaja… vi tänker alla olika när det gäller sånt där, och det är väl bra det… så tråkigt det vore om alla gjorde och tänkte likadant.    

Men jag hoppas att alla ni som bor här i närheten har sett Timrå BK:s inbjudan till rallylydnadsträning nu på söndag…. 

Jisses…. för att vara en som inte har nåt att skriva om så har jag varit riktigt flitig nu tycker jag….  men så är det med mig. Skriva är aldrig svårt, det svåra är att sluta skriva.   

Hoppas ni har en fin fredag och att ni har en trevlig helg framför er!!   

Idag är det den 10:e november... och när jag skrev inlägget här nedan så fick jag för mig att det var den 11:e idag... knäppskalle.

Det var idag för ett år sedan det snöade .....    

 ************************  

HAHA, så fel det kan bli... inte var det ett år sedan det snöade inte. Det var ett år sedan förra vinterns första snö föll... men vem bryr sig????            

… är det här i stan snart, och det med bara ca 1 veckas mellanrum. Det är Barbro Börjesson och Eva Bodfält som i samarbete med Studiefrämjandet kommer hit.

Ja, jag har ju inte hört just de här föreläsningarna förstås, men jag skriver att dom är bra för det är dom säkert. Jag har hört ganska så många föreläsningar av Barbro B och några av Eva B, och dom var alla bra, så de här kommer säkert också att vara bra.    

Men jag ska inte gå på någon av dom….   

Det är fortfarande minst sagt tomt i börsen efter den där hiskeliga bilreparationen, och även om föreläsningarna inte alls är dyra, så är dom för dyra för mig.

Och med sedvanlig otur så är det så att Studiefrämjandet bjuder "sina" instruktörer och kursledare på föreläsningarna, men Timrå BK är en av de få klubbar som inte samarbetar med just Studiefrämjandet, så den där gratisinbjudan gäller ju inte oss som har kurser för Timrå BK…. synd….  lite ny inspiration och nya infallsvinklar är aldrig fel.

Eva Bodfält föreläser om On/Off-knappen… och även om det är vad jag allra minst behöver för min egen hunds del…. så finns det många hundar som behöver hjälp med just det. Det är en sån sak som många hör av sig och vill ha hjälp med.  Men jag får väl klara mig med de kunskaper jag redan har, det har ju funkat hittills.   

Kan förresten passa på och berätta om Salzas nya kunskaper, sånt där som hon har lärt sig själv, ni vet….

Vi har ett högt smalt skåp i köket som jag använder som speceriskåp. Längst ner på botten i det skåpet står en korg med hundarnas godis och grisöron och sånt där smaskens.    

Magnetlåset till det där skåpet är lite dåligt, så skåpsdörren går upp om man puttar på den. Och Ibsen o Salza vet ju förstås att där inne, där finns deras godis.

En dag när jag låg på min säng och läste, så hörde jag Ibsen gnälla ute i köket. Det är inte alls ovanligt att höra honom gnälla i både tid och otid så jag brydde mig inte. Efter några minuter kom Salza inspringande i mitt sovrum och tittade på mig… sedan sprang hon tillbaka ut i köket igen.

Min bok var spännande så jag fortsatte och läsa utan att bry mig. Efter nån minut kom hon tillbaka och ställde sig nära intill sängen och glodde på mig med vilt viftande svans. Gå härifrån! sa jag… gå och lägg dig nånstans, det händer inget här nu!

Hon tittade några sekunder till på mig och så sprang hon ut i köket igen. Och hennes dumma matte bara fortsatte att läsa…..    

Men strax därefter kom hon farande i full fart upp i sängen och slängde sig över mig med vilda slickningar och svansviftningar. Och när jag la ner boken för att freda mig, då slängde hon sig ner på golvet, sprang till dörröppningen, vände sig om och sa mycket tydligt: "Kom nu då matte… vi vill nåt i köket!"

Så jag gick med henne ut i köket. Där stod speceriskåpsdörren öppen och Ibsen satt på golvet framför den öppna dörren och stirrade stint på korgen med grisöron.

Salza rusade fram dit, puttade på korgen med nosen och tittade sedan uppfodrande på mig medan hon viftade vilt på svansen.

Och naturligtvis gick jag fram dit och gav dom varsitt grisöra.

Det tycker jag att dom var värda, eftersom dom inte serverade sig själva trots att  grisöronen låg helt åtkomliga…. och trots att jag var så trögtänkt att Salza fick jobba länge innan jag förstod något.

Men inom en snar framtid skulle jag tro att dom kommer att ta för sig utan min hjälp, så vi måste fixa det där låset lite. Jag har nämligen sett att Salza kan öppna dörren. Hon har kommit på att om hon puttar på den med nosen, så går den upp… och då springer hon och hämtar mig och tror att hon ska få ett grisöra varje gång…. och det kan hon ju inte få.

Men det är så typiskt våra två hundar… Salza är aktiv och fixar och donar och agerar… Ibsen väntar på att få det serverat.

Igår för ett år sedan började det snöa, och sen fortsatte det i mååånader, nästan utan uppehåll.  Och jag är himla tacksam för att det inte snöar här ännu… det får gärna dröja länge innan det blir nån snö. Livet blir så mycket jobbigare när det ligger en halvmeter.. eller mer…  snö överallt.

Så här såg det ut här på morgonen den 10 november förra året

Men idag skiner solen och det är nån grad kallt, så än så länge är det en kanonfin höstdag.  Jag skulle kunna tänka mig en skogspromenad idag, men, men….

Jag vet inte om det är den där långdragna förkylningen med halsont, och att jag sedan direkt efter det fick den där långdragna inflammationen i höften, som gjort att jag inte orkar nåt alls numera. 

Orken är totalt borta. En promenad på 3-4 km är superjobbig och det känns som om jag gått en mil när jag kommer hem. Inte kul alls….    

Vi var ju i stillhet ytterligare ett par veckor när Salza var dålig också, så allt det tillsammans kanske är tillräckligt för att konditionen ska gå i botten. Eller också är det nåt annat….

Igår när jag var hemma hos en bekant så kom hennes granne in, en mycket väl bibehållen dam på 82 år.

"Jag förstår inte att jag är så trött", säger hon och lutar sig mot ryggstödet på en stol.

"Men vad har du gjort då?" frågar vi….

"Inget speciellt", säger hon, "jag har bara tvättat mattor i den andra tvättstugan".

"Men herregud", säger min bekant, "det är ju tre hus bort, och så har du släpat mattorna upp och ner 3 våningar dessutom, inte konstigt att du är trött!"

"Äsch", säger grannen, "sånt där är väl inget. Men det kanske var det att jag skyndade mig lite, för jag bakade bullar medan maskinerna gick också."

"Men varför väntade du inte med att baka till senare då?" frågar min bekant.

"Nej, det går inte. Jag ska snart åka hem till sonen och vara barnvakt där resten av dan, och då ska jag ha bullarna med mig".

Jaja… 82 år gammal bara…..  och jag som känner mig trött och sliten redan nu… 

Hoppas i alla fall att ni alla har en fin dag framför er….. med eller utan matt-tvätt och bullbak 

Ja nu för tiden är det rivstart när jag lämnar huset redan halv åtta på morgonen, så snacka om att vara bortskämd.    

Men så blev det i morse i alla fall… jag skulle vara sällskap vid ett sjukhusbesök. Och sedan blev det en rask promenad hem i kylan (för idag är det minusgrader ute) med hundarna som väntat i bilen.

Och nu har jag käkat frukost och alldeles strax ska jag ut och agera chaufför igen.    

Och igår när jag kom hem från kursen i Timrå (är nu ännu mer övertygad om att om att jag har gjort mitt när det gäller kurser) så slängde jag mig på min bok (efter det att jag sett House förstås   ) och läste färdigt den   . Den var bra den där boken…. ända tills jag hade läst ut den. Så himla tråkigt det är när man läser en bra bok och sedan blir besviken på slutet.   

Den heter Hämnden, den där boken, och det passar mig bra det. Jag är en Skorpion och därmed en hämndlysten människa som aldrig glömmer en oförrätt (jodå, det är väldigt sant, jag är lite dålig på hämndaktioner, men glömmer aldrig en förorätt   ) och jag hade förväntat mig ett bättre (ur en Skorpions synpunkt då) slut…. men det blir ju sällan som man tror här i livet. Inte ens i böckernas värld tydligen.   

Men nu över till nåt helt annat….

På våra pyttesmå uteplatser finns det inga träd eller buskar av något slag. Och på vintern är det lite kul att mata fåglarna tycker vi… så nu har jag gjort i ordning en matplats till dom små liven.

 Vi får väl se om den faller fåglarna i smaken… Det vimlar ju av katter i omgivningen så de stackars fåglarna tror kanske att det är en fälla så att katterna lättare ska kunna käka upp dom….    

Och för att byta samtalsämne en gång till nu då så förstår jag nu varför det alltid är blött och geggigt överallt här i området.    

Vi bor på en sjöbotten! Det var inte alls längesedan hela det här området, och mer därtill, var sjöbotten i den sjö som fortfarande finns här och heter Sticksjön.

Jag har lånat en bok på bibblan som handlar om området här, och där står det en massa roligheter. Sticksjön hette från början Stigs sjö…. och var som sagt väldigt mycket större än vad den är numera.   

Och det är inte konstigt att det luktar lite misstänkt av det där vattnet… för det tycker jag att det gör. Och så finns det ju massor av fåglar där…. 

Men sjöbottnen består idag av 5-6 meter dy och avlagringar, och vattendjupet är bara mellan 1 - 1½ meter.  Inte konstigt att jag inte en enda gång (inte ens i somras när det var som varmast) behövt stoppa hundarna från att tassa ner i vattnet… i deras nosar stinker det säkert ännu mer än i min.     

Så det är klart att det aldrig torkar upp helt i markerna här…. det är geggigt och blött, även mitt i sommaren, på en hel massa ställen om man lämnar gångvägarna och ger sig ut på gärdena och in i skogsdungarna.

Men nu när jag vet hur stor sjön varit, och med lite fantasi kan se den utsträckningen  framför mig, så inser jag ju att det här varit ett kanonfint område en gång i tiden. Rena landsbygden förstås, men med vacker kuperad natur.

Fast det är fint nu också, men på ett lite annat sätt förstås….   

Näe, nu är det dags för mig att ge mig ut igen….

Hoppas ni ha en fin dag framför er…. och att solen skiner på er, det gör den här idag!   

Tyckte det var dags att förnya mig lite... är man en fågelhund så är man    

Kvack, kvaack, kvack.... kom här nu alla mina pippisar.... vi ska fotograferas.

Visst är den väl stilig, min nya flock???

För att inte tala om vilken stilig flockledarinna den har....    

Det finns ett ord som jag verkligen avskyr att få höra, och det är ordet VÄNTA!  

Jag hatar det ordet, djupt och innerligt. Finns det nåt som kan vara värre än att veta att nu, nu snart… och så får man höra…. VÄNTA!  

"Yes, yes, yes…. kul, kul, kul…. nu ska vi äntligen…"  och det bara spritter i benen och bubblar i hela kroppen och det är helt omöjligt att vara stilla, benen bara hoppar omkring liksom av sig själva…   och så kommer det: Salza, sitt och VÄNTA!    

Alltså… det är helt obeskrivligt, det är grymt, det är outhärdligt…. det måste kunna klassas som djurplågeri.

Eller….  magen är alldeles tom och jag håller på att svälta ihjäl, det är flera timmar sedan jag fick något att äta. Och så står min skål med mat på bänken i köket och jag är så utsvulten att jag med nöd och näppe kan hålla mig på benen, orkar med mina allra sista krafter bara pipa lite ynkligt   …. och så säger matte: Salza, du får VÄNTA, det ska svälla lite först. 

Den som uppfann ordet VÄNTA skulle jag vilja ha ett snack med….   

Det finns andra ord om jag inte heller gillar så väldigt mycket…. men inget är så hemskt som VÄNTA!

Ordet NEJ är inte heller så kul. När matte säger det, då vet man ju att det absolut inte blir nåt kul.   

Inget jaga-katter, inget jaga-rådjur, inget skrämma-bort-främmande hundar, inget stjäla-mat från köksbänken  ….

Ja, listan kan göras lång, men alltihop är bara tråk-tråk….   

Ordet STANNA! kan vara lite både-ock….    Det är inte kul när det innebär att  jag inte får fortsätta att jaga den där katten jag hittade i buskarna, och det är inget kul när jag inte får springa efter bollen som matte slänger.

Och det är inte så kul om det betyder att jag ska ligga i evigheters evigheter och vänta medan matte har spännande saker för sig bakom ett skjul på nån appellplan nånstans.

Men det är ganska så  kul när det betyder att om en liten, liten stund får jag springa iväg och leta efter den där bollen som matte slängde iväg. Och det är kul när matte plötsligt säger STANNA!  när hon nyss ropat HIT och jag är på väg till henne i full fart… då blir det alltid lattjo lajbans så fort jag stannat.  

Och ordet HIT är nästan alltid kul. Enda gången jag tycker att det är tråkigt är när jag hittat nåt smaskigt att tugga på…. då tycker jag att matte är jättedum om hon ropar HIT innan jag tuggat färdigt.  

Ordet APPORT däremot är nog nästan det roligaste ord som finns.   Då ska man hämta saker och bära saker och plocka upp saker från golvet, och det gillar jag skarpt. Och jag får alltid en godis när jag gör sånt…. inte så konstigt att jag gillar det ordet.   

HÄMTA är ett lika bra ord som APPORT, och det funkar precis likadant och ger precis lika många godisbitar. Jag vet inte varför matte använder båda två, för mig är det ingen skillnad på dom. Men hon är ju lite allmänt knasig för det mesta, så jag låter henne hållas…  

FLYTTA PÅ DIG! är också ett tråkigt ord. Det säger matte när jag har hittat ett bra ställe att stå på så att hon inte ska glömma bort mig. Mitt-i-vägen säger matte, men det kan jag inte förstå.  

Och SLUT! Är nääästan… men inte riktigt… lika avskyvärt som VÄNTA! När matte säger SLUT då vet man att det inte blir nåt mer godis, inget mer att äta alls, och inget mer lattjo lajbans heller. Inga mer kastade bollar och slut på alla kamplekar… ett urtråkigt ord.   

Och sen så har ju matte en massa underliga idéer om tävlingar och sånt, och där har jag fått lära mig många konstiga saker som jag inte alls kan förstå vitsen med. Men mattar har ju sina märkliga idéer….   

Det allra, allra roligaste ordet i det sammanhanget är i alla fall ordet RUTAN.  Tjohooo brukar jag alltid tänka när jag hör det… dagen är räddad! Det är så himla kul…   

Ja, det finns många ord som en liten hund ska hålla reda på, men det finns absolut inget så hemskt som ordet VÄNTA.   

Jag tror att jag ska låtsas att jag är döv, och så ska jag inte höra när matte säger nåt till mig. Jo, roliga saker ska jag höra, men inte några tråk-ord…. Undrar hur hon ska bära sig åt då då??  Hon är mega-bortskämd med att jag alltid förstår vad hon menar med alla sina ord, jag får nog ändra på det tror jag.   

Ska börja träna på det redan idag, med en gång tror jag......    

P.S Hittade en båt när vi var ute häromdagen, och då sa matte ett ord som är roligt: HOPPA UPP! När hon säger det så blir det alltid godis… och sånt gillar jag!

..... att stå som passiv åskådare på lydnadstävlingar, men lärorikt är det i alla fall.  Man hör och ser en massa saker som man antingen borde lära sig att ta efter, eller som man borde se till att man själv inte gör.

Idealet vore ju att man, som man brukar, står där och granskar alla tävlande med lupp, och direkt därefter låter man någon filma det man själv gör, och så kan man jämföra medan man har allting i färskt minne.

Jag är övertygad om att de flesta av oss, om vi är ärliga, upptäcker att vi  själva gör minst lika många konstigheter som vi nyss tyckte att alla andra gjorde.    

Men det som slog mig (jag tittade nästan bara på eliten) var att det var väldigt mycket tjo och tjim på planen när vissa ekipage gick.     

Jag har aldrig tyckt att det ser trevligt ut med hoppande och skuttande hundar mellan lydnadsmomenten, och jag måste nog hålla med regelboken om att det inte hör hemma i elitklass.     

Jodå, beröm ska man ge, och glada hundar vill även jag se… men det behöver inte innebära förare som tjoar och tjimmar och hundar som studsar omkring som guttaperkabollar.

Mitt idealekipage är det där samlade ekipaget som utstrålar samarbete och arbetsglädje, där man ser att hunden vet exakt vad som förväntas av den, och att den förs av en lugn och trygg förare som vet exakt vad hon/han ska göra.    

De finns, de där ekipagen, men de är få….      

Men ett STORT GRATTIS   till de bekantingar som lyckades, det var flera som slog till med finfina poäng!

Båda doggsen var med mig igår, och dom uppförde sig (som vanligt) precis som dom skulle.  Det händer ju inte så mycket för en hund när matte bara står stilla och tittar på andra hundar, men dom la sig ner på marken vid mina fötter och verkade nöjda med att kika på alla hundar som fanns runt omkring.    

Fast det var ju kallt ute, framför allt på marken, och jag är lite rädd om Salza och hennes mage nu när hon varit dålig så länge, så dom fick värma sig i bilen då och då.     

Och när min rygg tröttnat på att stå där och titta, då åkte vi ut i skogen och tog en promenad. Och nedrans så de sprang, doggsen….  det fanns mycket lagrad "spring-i-benen" hos dom då.    

Idag är det en slö dag här. Det är grått och mulet och så där råkallt ute trots att det är flera plusgrader.

Men doggsen har ju energi i alla fall så Salza har fått leta efter sin Vovve.  Hon vet så väl vilken som är Vovven, och kan särskilja den från de andra mjukisdjuren.   

Ja, ni har väl hört det (liksom det mesta annat också) förut förstås, men hon kan namnet på många olika saker nu, och hon blandar sällan ihop dom.

Här har jag försökt filma henne medan hon letar. Det strulade till sig lite i slutet för lådan där Vovven låg, hakade i lådan ovanför… därav det knorkade slutet.

Men jag tycker hon är imponerande som håller fokus och bara letar efter just det rätta mjukisdjuret trots att det ligger andra saker fullt synliga.   

Och hon blir trött av såna här övningar. Hon har kurat ihop sig i min säng nu och det känns skönt att se tycker jag. När hundarna fått lite hjärngympa, då tycker jag alltid att jag har gott samvete sedan.

Men nu har jag lagt en massa tid här vid datorn och med kameran, så det är väl dags att göra nåt annat också kanske….  läsa en bok eller så…          

Det blir nog dåligt med nyttigheter gjorda här idag tror jag… men å andra sidan så finns dom kvar till en annan dag så det spelar väl ingen större roll kanske.    

Hoppas ni har en fin söndag i alla fall….  

Igår fick Salza till det med en stilig ung pojke igen. Hon har tydligen en dragning åt unga pojkar, i alla fall när det gäller lek och lattjo lajbans.    

Hon har ju grannens hund, pyttelilla roliga Rudolf, som hon får leka med ibland. Och det går väldigt bra. Rudolf är snabb som blixten och spänstig som få… så han hoppar och skuttar som en galning och det gillar Salza. Han kan till och med hoppar över Salza i farten, trots att han är mini-liten, och ibland använder han Salza som nån sorts studsmatta.…men kul har dom.    

Och igår när vi var ute så gick vi genom en liten skogsdunge här i området. Hundarna sprang före mig och tvärstannade plötsligt på stigen och vände sig om och tittade på mig. Det var vid en liten sänka i skogen, så jag såg inte vad dom såg framför sig, men jag förstod att det fanns en hund där framme. Dom gör så i såna lägen… stannar och frågar mig… himla bra.    

Så vi vek bara av åt ett annat håll och jag skymtade sedan en ljusbrun hund i buskagen, men vi fortsatte vår väg utan att bry oss.

När vi var på hemväg sedan så gick hundarna fortfarande lösa. Men när vi var nästan hemma igen så korsas vår väg av en kille med en hund och jag förstod att det var dom vi sett i skogen lite tidigare. Mina hundar gick ju lösa men jag sa bara NEJ när dom började kika lite nyfiket på den där hunden, och då brydde dom sig inte utan fortsatte framåt.

"Kan inte min hund få hälsa?" hörde jag då att killen med hunden sa. 

"Nja", sa jag och stannade och satte hundarna ner… "vad är det för hund du har då?" svarade jag.

Jo, det var en blandning (förstås   ) mellan labbe och rhodesian ridgeback, 7 månader gammal. Han var redan nästan lika stor som Ibsen….    

Men han såg lugn och trygg ut (med rätt energi, som Cesar Millan skulle sagt) , så jag sa "Varsågod" till Salza som nyfiket skuttade fram. Ibsen satt kvar hos mig och för säkerhets skull satte jag på honom kopplet, visste inte riktigt om han tänkte vakta sin Salza gentemot en främmande hanhund.

Hälsningsceremonin mellan hundarna gick bra, så jag släppte även Ibsen och lät honom springa till de andra två. Och där talade Salza direkt, och väldigt bestämt, om för den främmande hunden att "det här är MIN kompis, var rädd om honom!"

Där ser man…jag trodde att Ibsen kanske skulle vakta Salza, och så var det tvärtom…    

I alla fall så lekte Salza och den andra hunden friskt en stund. Leka jaga gillar ju Salza och det kunde hon göra med den här hunden.     

Ibsen ägnade sig mest åt att pinka revir och sprätta löv, men han verkade nöjd med det.  Han blev utsatt för några dominansförsök av den andra hunden när denne försökte ta sig upp på ryggen på Ibsen, men han brydde sig inte så våldsamt mycket. En gång sa han ifrån lite, men egentligen skulle han kanske behövt fräsa till ordentligt men det gjorde han inte.

Salza däremot lät som ett lejon och skrämdes tydligen ordentligt den enda gången den nya lekkompisen försökte rida på henne, han gjorde inte om det igen.

Men det var en trevlig hund, den nya lekkompisen. Ett mycket trevligt utseende, lugn och sansad, och lite mjuk och undergiven, hoppas det håller i sig framöver. Det är ju en motsägelsefull blandning av raser i honom, så det är väl tur om han ärvt det mesta från retrieverhållet kanske. Fast hans unga husse verkade veta vad han gjorde, så det blir säkert bra framöver också.    

Kul i alla fall att se att Salza hanterar möten med främmande hundar så bra. Ett tag var hon ju som en piraya om en främmande hund kom för nära henne, men det verkar ha lugnat ner sig.    

Och det är jäkligt skönt att ha hundar som lägger band på sig och frågar mig om lov, och inte bara rusar fram till andra hundar som dom råkar springa på ute i buskagen.

Men det är ju med det som med annat jag skrev om för några dagar sedan…. det ligger många timmars jobb bakom det beteendet.  

Idag tror jag att vi ska åka och kika lite på en lydnadstävling, och så kan vi passa på att ta en promenad nånstans på våra gamla jaktmarker när vi ändå är i trakterna. Problemet är väl kanske att det faktiskt är jakt och jägare i skogen… det är liksom en nackdel det… att så många jagar här uppe.    

Det förstör för oss "strosa-i-skogen-i-lugn-och-ro-människor"…. men jägarna tycker förstås att vi i vår tur förstör för dom…..   

Kikar då och då på gamla Cesar Millan-avsnitt som sänds mitt på dan på TV.    Och även om jag inte alltid köper alla hans metoder så är jag våldsamt imponerad av hur tydligt man kan se hur hundarna påverkas av den sinnesstämning och utstrålning föraren har.

Ja, ni vet… det där som Cesar Millan kallar energi… 

Och det är ju så oerhört viktigt, oavsett vad man gör med sin hund. Eller inte gör…. det är minst lika viktigt till vardags i den vanliga vardagen då man inte direkt "gör" något med hunden utan bara "är".

Jag har alltid kört med "ju hetsigare och stressigare din hund är, desto lugnare måste du själv vara", och det är väl nåt åt samma håll kanske.

Och det är ju svårt att leva upp till, det vet vi ju alla. Det finns ju många andra situationer i livet där man kan tillämpa samma filosofi, och där man kan se att det är svårt att bevara lugnet. 

Den som kan behålla sitt lugn i en hetsig diskussion går alltid segrande därifrån t.ex I och med att man börjar gapa och skrika så har man tappat greppet och tas inte längre på allvar.. och så tror jag att våra hundar också uppfattar den husse/matte som förlorar fattningen och lugnet.  

Matte/husse har inte läget under kontroll längre… då får jag agera på egen hand, och så blir dom ännu stökigare och stressigare.

Jag roar mig ju just nu med att läsa lite här och där i gamla dagböcker från när Salza var valp och upptäcker att jag glömt bort massor. Kan ni tänka er att jag då upplevde hennes oförmåga att koppla av som ett av de största "problemen"… ?    

Haha…. vem kan tro det som nu ser Salza???  Lilla lugna avslappnade coola Salza…  inte ens husse kommer ihåg hur det en gång var…. 

Fast… problem och problem…. Salza har aldrig varit någon problemhund, och vi har aldrig haft några egentliga problem, man uttrycker sig ju lite slarvigt så. Hon har alltid varit oerhört lätthanterad och följsam, men med en egen vilja, och det gillar jag skarpt.  

Det är väl hennes egensinnighet som har krävt en liten extra arbetsinsats här och där, men som sagt… jag gillar hundar som är såna.    

Jag gillar alla som har en egen vilja. Kan dom bara försvara sina åsikter och ge mig bra skäl till att jag ska köpa dom, så gör jag det.  Men jag gör det inte bara för att nån gapar högre än vad jag gör…    

Och det är detsamma med hundar. Mot den som gapar och stökar och alltid ska vara störst och bäst, där sätter jag hårt mot hårt, men är dom lite smarta och gör som Salza, då har jag inga problem att vika ner mig.

Hon pratar nämligen med mig… hon visar tydligt när hon inte vill, och man kan till och med ofta förstå varför hon inte vill just det där som jag vill. Hon har ett väldigt tydligt kroppsspråk, och ett väldigt tydlig uttryck som inte kan missförstås de gånger hon vill säga något.

Och som sagt… är argumenten bra så köper jag det.    

Fast vissa saker är förstås inte förhandlingsbara… och då tänker jag mest på vardagslydnadsgrejor.  Där viker jag mig sällan… men när det gäller cirkuskonster och tävlingsmoment och sånt, då för vi en diskussion, Salza och jag.    

Men nu är det färdigbabblat för denna gången. Nu har jag lyckas fördriva tiden rejält, nu ska jag snart ge mig iväg tror jag.    

Ha en trevlig lördag allihop…..