Solen skiner från en blå himmel och det är en sån där ljuvlig höstdag med hög klar luft. Och jag har funderat länge på vart jag kan åka med hundarna för en härlig skogpromenad när det är dags att dagens utflykt.  

Men det måste vara nånstans där det inte är backigt att gå, vid minsta lilla uppförslut lägger mitt onda ben, eller onda höft eller vad sjuttan det nu är, av. Benet blir helt kraftlöst och det gör ooont i höften.   

Men jag tror jag vet vart jag ska ta vägen…. Det är en bit att åka, men det må väl vara hänt då. Såna här fina höstdagar har vi inte haft så många av, så det gäller att passa på.   

Men jag måste berätta om stackars Salza, igår var hon ute för en fruktansvärd sak…..    

Husse skulle gå över till grannen, och hundarna slank med ut på uteplatsen. Grannen var inte hemma så husse återkom snabbt…. och gick in och stängde dörren efter sig.

Och jag satt vid datorn och pillade, och tänkte då och då att "det var sjutton vad Ibsen gnager på den där bollen, det hörs ända hit".

Han har nämligen fått en hård gummiboll och den gnager han på så att det gnisslar och piper väldeliga.

Men så såg jag plötsligt att han låg bredvid mig och sov, och gnisslandet och pipandet fortsatte.    

Och gissa…

Stackars Salza hade blivit utestängd när husse gick in….. det var hon som pep och gnisslade utanför dörren… och krafsade.  Märkena på dörren är inte så fina, men å andra sidan så var det ju inte direkt hennes fel att hon blev utestängd.  Hon stod där och gnällde och krafsade i över en halvtimma innan hennes matte fattade galoppen och släppte in henne.    

Men snacka om att vara svårskallad… inte ett enda litet Voff hördes….

Fast… solen sken och det var varmt och fint så det gick ju ingen direkt nöd på henne förstås. 

Värre var det för mina cockrar när jag en gång glömde dom på uteplatsen och gick och la mig utan att släppa in dom.      

Det var på hösten och det var mörkt ute. Jag släppte ut dom för en kvällskiss och dörren blåste igen av sig självt. Jag hade väl tankarna på annat håll och gick och la mig utan hundar.

Hur jag kunde göra det när dom båda två brukade ligga i sängen hos mig fattar jag än idag inte, men gick och la mig gjorde jag… och somnade.

Vaknade några timmar senare, rusade halvsovande upp och slängde upp dörren till uteplatsen. Där satt det två storögda cockrar och stirrade förebrående på mig 

Trots att jag sov så hade mitt undermedvetna äntligen fattat att det saknades två hundar i sängen, och dom fick äntligen komma in… men visst är det knäppt att man kan göra såna saker.

Ibland när jag har varit ute i skogen med hundarna och är på väg hem så kan jag få för mig att jag glömt en hund där borta där bilen stod parkerad… hoppade verkligen båda två in i bilen???

Då måste jag kika bak i bilen för att se om båda två är med… och ligger dom då ner så måste jag stanna, gå ur bilen och titta och sedan åka vidare… för hittills har dom varit med varenda gång.

På den tiden vi hade fyra hundar, då var det ofta jag slogs av den där misstanken… men herregud, fick jag med mig alla hundarna i bilen nu då???  Nu är det inte lika ofta, men det händer….

Jaja, är man knäpp så är man….