Har man en Salza i huset så får man inte klanta sig alltför mycket, inte när man tränar lydnad i alla fall. Hon lär sig blixtsnabbt hur det ska vara… eller rättare sagt… hur hon tror att det ska vara.   
   
Ett exempel på klantiga matte var ju rutan en gång i tiden. Där sprang hon till den vänstra främre konen och stannade där. Och klantiga matte gav ett nytt kommando och Salza sprang in i rutan och fick tjo och tjim- beröm för att hon var så duktig.    

Jaha, sa Salza.. först ska man springa till konen, sedan säger matte nåt igen och så ska man springa in i rutan och där får man massor av beröm och godis och en snörboll… bra!!! nu vet jag hur det här ska gå till. Det tog en stund att ändra på det där ….     
     
Och nu har klantiga matte satt sin prägel på vittringsapporterna också. Och det värsta är att jag nu… i ett sällsynt ögonblick av klarhet… vet att jag gjort samma misstag med just det momentet en gång tidigare.    
     

Salza sitter snällt och väntar medan pinnarna läggs ut. Sedan springer hon fram till pinnarna, nosar runt tills hon hittar den rätta, tar den och vänder upp mot matte igen och tar några galoppsprång…. och då agerar Klantiga Matte.
    
Då slänger Klantiga Matte bollen bakom sig samtidigt som hon berömmer ljudligt… och allt detta med tanken att Salza ska skynda sig i galopp in till matte med pinnen.
   
Yess! säger Salza… så var det ja…  jag springer ut och letar reda på rätt pinne, sedan vänder jag mig mot matte med pinnen i munnen, och om hon då jublar och tjoar och slänger iväg bollen... då är det rätt pinne.  Säger hon inget alls... då är det nog fel, och då blir jag osäker och står kvar och väntar på att hon ska tala om vad jag ska göra härnäst.   
   
   

Så jäkla trött jag blir på mig själv ibland….    det går ju inte att göra så med Salza, det VET jag ju. Det är först när hon sitter vid min sida som jag kan berömma och jubla… inte när hon precis tagit pinnen och ska påbörja ingången.
    
Jag undrar vad folk skulle säga om jag tjoar och hojtar när hon tagit rätt pinne på tävling… det vore inte så bra. Och gör jag inte det, då blir hon osäker och stannar för att ev. invänta nytt kommando.  Och allt detta bara för att jag nu högst sex-sju gånger har gjort så….. i Salzas huvud är det redan befäst efter så få gånger.
    
Det är skitkul med en hund som är alert och lär sig fort och lätt… men då får man inte vara så gaggig och senil som jag är… då blir det väldigt lätt fel.  Och nu måste jag klura ut hur jag enklast ska ”lära om” henne…  det är ju aldrig lika lätt att ”lära bort” nåt som har blivit fel, som vad det är att lära in det första gången.    
    
Men bättre sent än aldrig… tur att jag kom på det och inte bara fortsatte. Jag får väl försöka uträtta underverk inför nästa tävling, inte så många dagar kvar.
     

Dagens promenad lyckades vi pricka in exakt under en regnskur.     Det började regna när vi gick ut, och det regnade hela tiden… ända tills vi kom hem, då slutade det. Det var väl skickligt gjort av mig???

Usch vad jag avskyr det här gråa och regniga…..    

Nu håller det på att bli en sån där höst som jag inte vill ha… bara grått och grått och grått och regn så fort man tittar ut genom fönstret. De där soliga dagarna med hög, kylig, klar höstluft, de lyser minsann med sin frånvaro de.        

Om en vecka är det ett år sedan vi flyttade hit, men det känns som evigheter sedan. Fast jag har fortfarande i väldigt klart minne hur jäkla jobbigt det var med all packning och all upp-packning… jisses så slut jag var.   

Men att det känns som att vi bott här jättelänge kan nog delvis bero på att lägenheten är precis likadan som den jag lämnade i Alingsås. Det var liksom inte nytt att flytta hit, det var mer som att gå bakåt i tiden…  jaja, skit samma, inget som går att påverka nu…  fast det hade nog varit bättre med en helt annan typ av lägenhet tror jag.    

Jag har precis kommit på att vi ska tävla till helgen. Och att vi nog borde träna lite inför det, men det blir besvärligt eftersom jag aldrig tränar i regn.   

Och så har jag ett litet spöke att jobba med där….. Den klubb där vi ska tävla har varit en "turklubb" för oss tidigare. Vi har ofta vunnit där och vi har tagit ett antal 1:a pris i olika klasser där….  men….. 

Förra gången vi skulle tävla där, tidigt i våras… efter vårt låååånga tävlingsuppehåll, då ville inte Salza. Hon tog sig knappt fram i gå-takt ens….. och jag bröt snabbt, redan under fria följet.

Och det där spöket förföljer mig… i och med att jag inte alls förstår varför hon gjorde så, så inbillar jag mig att det kan hända precis när som helst igen. Och sannolikheten är förstås stor för att det, om det händer, ska hända på samma plats igen….      

Hade hon gått hyfsat bra då så hade vi säkert fortsatt att tävla hela året, men mitt självförtroende klarade inte av det där.  Jag har aldrig varit med om att nån av mina hundar har gjort så förr, och i och med att jag inte förstår varför så blir jag ju osäker.    

Och är man osäker så blir hunden osäker, det tror jag stenhårt på. Salza är superkänslig för min sinnesstämning, och är jag det minsta lilla osäker så blir Salza det också och då går det åt skogen. 

Det är det där med huvudet och tävlingar, ni vet. Man måste tro på det man gör, och lita på sin hund….  gör man inte det så blir det aldrig bra.

Utstrålar man självförtroende så smittar det över på hunden, och i bästa fall påverkar det även omgivningen till det bättre…  i vilket fall så kan det aldrig vara negativt, inte i tävlingssammanhang i alla fall.    

Så…. på något sätt måste jag träna vittringsapporteringen idag i alla fall. Den har ju strulat rejält på det sista…. trots att Salza mycket väl vet vad hon ska göra så knorvar det till sig ändå.   

Och att det knorvar till sig för Salza tyder ju på att hon blivit osäker på något vis. Hundar kan inte medvetet slarva… slarvar dom så finns det en anledning till det. Det gäller bara för oss människor att komma på den anledningen…. vilket inte alltid är så lätt. 

Nej… jag ska först och främst åka och handla, både åt oss och åt en bekant som inte tar sig till affären just nu. Det lär ta några timmar, och sen när jag kommer hem så har säkert träningslusten försvunnit….  fast….   jag skulle ju kunna ta påsen med vittringspinnar och be husse om hjälp här hemma på gården förstås.  Det är barn här ute och leker nu hör jag, det kan ju vara en bra störning kanske.  Hmmm.. kanske ingen dum idé….