…. och en regnig måndag dessutom. Hoppas att det inte blir en sån där regnig och grå höst. Större delen av året går jag och längtar till de där höstdagarna med sol och hög, lite kylig luft. Hoppas det blir många såna….    

Jag brukar ju tvätta på måndag morgon, och det har jag gjort idag också. Och även om jag ofta saknar en tvättmaskin här i lägenheten så måste jag ju säga att det ändå är himla behändigt med tvättstugor. Klockan 7 börjar tvättiden, och när klockan är 9-½10 så brukar jag vara klar. Då är tvätten tvättad och torr och, i de fall där det behövs, också manglad.  Bara att stoppa in i skåp och lådor….   suveränt.    

Jo, det finns ju ofta några skjortor och blusar och sånt som ska strykas, men är man bara två vuxna människor, och tvättar varje vecka, då blir det inte några jättehögar precis.

Jag hävdar fortfarande att tvättmaskinen måste vara en av de allra bästa uppfinningar som gjorts.  Inte nödvändigaste kanske, men bästa…     

Igår var vi på utflykt till en bekant som har en sommarstuga vid havet. Salza sa bestämt att hon vill bo där, istället för här där vi bor nu. Ja, fast inte utan matte då förstås….

Stugan ligger alldeles vid vattnet, och hundarna var förstås dit och plaskade och badade i flera omgångar. Och på andra sidan huset ligger det en liten tjärn där man också kan bada, och bortanför den  ligger skogen. Massor av skog….. med massor av både bär och svamp och dessutom superb skog att träna hund i.

Enda kruxet igår var väl att husse gav sig iväg i en båt, och lämnade hundarna kvar på stranden. Ja, ihop med mig då…. hundarna var minst sagt konfunderade när båten tuffade iväg, men desto galnare när den och passagerarna kom tillbaka.

Och det är så roligt att se att Salza är så piggelin.  Jag vet egentligen inte varför hon inte skulle vara det, men ibland så tror jag att hon håller på att bli lika gammal och trött och förslöad som hennes matte känner sig.    

Men hon fick ett par spel igår. Rusade runt som en galning, fick fart på Ibsen också och fick till en riktigt hyfsad jagalek vid ett par tillfällen.  Fast…. när vuxna pratar så ska ju barnen var tysta och stilla (fick jag lära mig när jag var barn, men det stämmer nog inte längre) … så när det blev för högljutt så var jag tyvärr tvungen att avbryta deras lek…. synd.    

Den här veckan blir en hektisk vecka, i alla fall för mig. Salza får en släng av sleven hon också, fast hon får det lite lindrigare än jag. 

Men sommaren blev ju inte riktigt vad jag hoppades, så nu gäller det att vara lite aktiv och få fart på både det ena och det andra innan vi blir insnöade en hel lång vinter igen.

Man har inte roligare än vad man gör sig heter det ju……  synd bara att det alltid finns omständigheter som begränsar vad man kan göra.    

Hoppas ni har en bra och trevlig vecka framför er....      

…. av den mänskliga naturen. Vad är det som får människor att vara/göra/säga som dom är/gör/säger?     

Jag håller ju till 100% med de forskare som påstår att människan är som den är, och det förändras aldrig. Man kan slipa på polityren, och man kan lära sig att dölja vissa saker och framhäva andra saker, men innerst inne är man som man är.

Och om man skrapar lite på polityren hos folk så ser man ofta en annan sida än den dom vanligtvis visar upp. Det är både skrämmande och spännande tycker jag…. 

Fast mest skrämmande… och lite deprimerande…. eftersom det ofta är dåliga/otrevliga sidor som kikar fram i såna lägen. De där sidorna som folk lärt sig att andra ofta misstycker om, de som oftast döljs bakom en fin  fasad… som då och då spricker lite.    

Ja, vi har alla ett val där. Antingen står vi ut med dessa människor eller också utesluter vi dem ut vårt liv.  Om det inte är så att dom av olika anledningar inte går att utesluta, då får man helt enkelt stå ut…. vilket kan vara sjuttan så jobbigt.  Men det finns egentligen ingen som är så nödvändig att man inte kan förändra sitt liv för att slippa dom…. om man verkligen vill.

Men håll med om att människor är spännande….  fast det är roligare, och tryggare, med hundar, de är inte så duktiga på att förställa sig de.   

Jag pratade med en bekant om hunduppfostran häromdagen. En bekant som, hör och häpna, inte har någon egen hund. Jodå, en enda sån bekant har jag…

Och jag försökte förklara min filosofi när det gäller det där med hunduppfostran, och den överensstämmer väldigt mycket med min filosofi när det gäller barnuppfostran.

Enkelt sammanfattat kan det sägas som "Frihet under ansvar".  Och jag är mottaglig för argument om vi inte är ense…  både från barn och hundar.

Jag tycker inte om när någon kräver blind lydnad, varken av människor eller hundar. När det gäller människor så kan det ju vara direkt skrämmande, och när det gäller hundar är det inte heller trevligt.    

Ok då…. är barnet på väg att plocka fram stora kökskniven för att leka med den, då vill jag bli åtlydd när jag säger "Låt bli den där!". Eller om hunden är på väg ut i vägen framför en bil, då vill jag att "Stanna" omedelbart åtlyds… men det flesta situationer i vardagen kräver inte den där blinda lydnaden tycker jag.

Om jag nu lämnar barnuppfostran därhän, och ägnar mig åt hunderiet istället, så tror jag att förtroendet för mig blir större om jag då och då är öppen för en diskussion Salza och mig emellan.

Inte i den grundläggande vardagslydnaden, utan sedan, när den finns där och jag har dragit upp riktlinjerna för vad som gäller i vår gemenskap och ser att Salza anpassat därefter.

Då kan jag i vissa fall låta henne bestämma….  i ofarliga lägen där jag kan kosta på mig att ge efter och därmed också ger henne möjligheten till eget initiativ.

Jag vill inte ha en hund som inte vill/vågar ens flytta sig mellan olika liggplatser här hemma utan att jag gett den lov. Eller en hund som inte vågar gå längre ifrån mig än två meter, om jag inte gett ett frikommando.

Jag vill ha en hund som tar för sig när tillfälle ges, och en hund som vet med sig att det är tillåtet att försöka ta sig friheter. Passar det inte matte, så säger hon ifrån, och då måste man som hund rätta sig efter det, men ibland säger hon inget och då kan man vara lite egensinnig, och då växer man lite.    

Och i och med att jag skriver det här så inser jag hur knäppt det låter….  För jag ger ju egentligen hunden tillåtelse att vara olydig genom att inget säga, och då är den ju egentligen inte olydig…    

Ja, jag vet inte hur jag ska uttrycka mig så att ni förstår…. men jag vill inte ha nån initiativlös  robot till hund.  Och det har jag ju inte heller….

För varje år som går så blir Salza mer och mer likt min cocker Samson, och vårt förhållandet utvecklas också till att bli mer och mer likt det förhållande som Samson och jag hade.

Och det är enbart positivt. Jag har haft många hundar i mitt liv, men det finns ett par som har varit väldigt speciella även om alla hundar stått mig mycket nära. Samson är nog den som alltid stått mig allra närmast, och nu, i mogen ålder, är Salza nästan en kopia av honom.    

Och vad som gör det där speciella är omöjligt att precisera. Men det är ett samförstånd som på nåt sätt bara finns där, ett långt vidare samförstånd än vad jag har haft med övriga hundar. Det har inget med lydnad att göra, alla mina hundar har varit lydiga, utan det är något som bara finns där. Vi kommunicerar med varandra på ett sätt som är speciellt…. eller nåt sånt…. 

Och ja, jag vet…! Det låter jätteflummigt, men kanske nån av er har upplevt samma sak med någon hund så att ni förstår vad jag är ute efter.

Strunt samma…. det är en ynnest att få uppleva såna hundar i alla fall, har man en gång gjort det så glömmer man det aldrig.  

Nu får det var slutpladdrat för denna gången…. Jag kan mycket väl tro att ingen orkat läsa allt bladder, men min skrivklåda är i alla fall stillad för stunden.

Hoppas helgen blir fin hos er!!     

Ja, gårdagen var snurrig. Jag var ute och fixade lite ärenden på förmiddan, och sedan när jag kom hem så vidtog stora snurren.      

Yr i huvudet och lite illamående, man skulle kunna tro att jag åkt karusell, för sån blir jag då,  men det hade jag inte.

Det är obehagligt när man har en sån där diffus snurrig känsla, men vet inte riktigt vad man ska göra för att det ska sluta.  Det blir inte direkt bättre när jag ligger ner heller.

Jaja, idag är det bättre, men inte helt bra.  Fast idag är det nog faktiskt illamåendet som än så länge är mest påtagligt…

Idag har jag i alla fall tagit den sista rabarbern och gjort två pajer som jag ska frysa, och så har jag bakat äpplemuffins, och så har jag städat i frysen, så nu tänker jag sitta här i lugn och ro och roa mig en liten stund.  Jag kanske kan undvika yrseln om jag tar det lite lugnt mellan varven.   

Hundarna har fått var sitt märgben så dom har att göra en stund, men dom har varit ivriga medhjälpare när jag har fixat i köket. Ibsen har väl ägnat sig åt husse till och från, men Salza har kört med sträng bevakning av mina aktiviteter.      

Hade lite funderingar på att ge mig ut och träna med Salza idag på förmiddagen, men jag la ner det när jag kände det där lilla illamåendet.  Tränar man hund ska man vara rörlig och alert, och så känns det inte idag.   

Men det är strålande sol och jättefint ute, synd att jag inte riktigt kan utnyttja det.

I onsdags var jag ju iväg och tränade med lydnadsgänget här i Sundsvall. Det är alltid kul att träna med andra, även om det ju tar lite längre tid än när man tränar själv.  Men det är ju så värdefullt att få hjälp, och att ha tillgång till en tävlingsledare som "störning" på planen.    

Ni skulle se Salza när det är nån som står och kommenderar oss….

Va…?  säger hon och stirrar med stora ögon… Titta matte!! Det står en gubbe där och hojtar. Vad vill han tro???    

Och så stirrar hon så att hon nästan vrider nacken ur led. Men hon gör det hon ska i alla fall.….

Men vi gjorde inte så mycket egentligen. Hon fick göra en dirigeringsapportering, en hopp-apport med metallen och så rutan.

Och på dirigeringsapporteringen var hon klart störd av tävlingsledaren, men hon gjorde det hon skulle, fast hon offrade några sekunder på att kolla upp han som stod där på planen.

Nej, hon sprang inte dit eller så, men hon stannade till nån sekund och stirrade,  innan hon drog iväg från konen till apporten.

Men hon hade hyfsat tempo till konen. Det brukar vara lite dåligt när det gäller apporteringen. När hon ska springa till konen och det gäller rutan, då går det snabbt, men vid apporteringen brukar det gå saktare… knepigt det där.   

Fast i onsdags gick det som sagt hyfsat vid apporteringen också.   

Och hopp-apporten gick bra, fast hon satte sig snett vid ingången, och så lutade hon ryggen med hela sin tyngd mot mitt ben… slarvigt… men vad kan man begära när vi aldrig tränar.    

Och rutan är ju ett belöningsmoment för Salza. Det är nog det allra roligaste hon kan göra tror jag….    

Full fart åt alla håll, och hyfsat in i rutan. Fast hon hamnade inte riktigt mitt i, men det var i alla fall så att jag utan tvekan såg att hon var ordentligt innanför alla kanterna på rutan.

Inkallningen från rutan gick nog bra tror jag. Den ser man ju inte själv, men ingen sa nåt annat så den var nog OK.  Hon gjorde ett litet skutt precis när hon kom in till sidan, och på tävling kostar väl det nåt förstår jag, men det bjuder vi på. Huvudsaken är att hon har kul….  och det hade hon.

Mitt dåliga samvete slår till med full kraft när jag ser att hon har så kul. Märkligt att hon kan tycka att lydnadsträning är så roligt…. fast det tycker ju egentligen jag också förstås.

Vi gjorde gruppmomenten också, och det gick bra. Vi var fem hundar så det blev lite väntan vid nedläggandet och uppsittningen, och det var ju bra. Sånt kan man ju inte träna själv.

Exakt vad  hon gjorde under tiden hon satt och låg, det vet jag egentligen inte. Jag kikade inte, trots att det finns uppborrade hål i den där väggen man står gömd bakom, så att man kan kika om man vill.

Men hon bytte inte sida när vi kom fram efter platsen i alla fall. Det har hon ju gjort ett antal gånger, och det gillar jag inte. Jag korrigerade henne en gång, och sen vet jag inte att hon gjort det igen, men det vore ju märkligt om det skulle räcka med en enda korrigering.

Skit samma, det är bra så länge hon ligger stilla, bara att tacka och ta emot. 

Ja, det var det enda vi gjorde vid den träningen, men nu vet jag i alla fall att de tre momenten funkar. Eller de fem momenten, om man räknar gruppmomenten.

Nästa onsdag ska jag köra några andra moment. Såna som jag räknar med att hon kan godkänt bra, så att jag bara får kollat av att det funkar så som jag tror det ska göra. Sen ska jag ägna mig åt de moment där allt inte funkar så där himla bra.  Och så ska jag nog utnyttja det där med "störande personer" på planen tror jag.

Men både Salza och jag är rejält ringrostiga.  Herregud, det är snart 2 år sedan vi genomförde en tävling….  

Jag hoppas ju också på att  mitt "gamla" träningsgäng ska få möjlighet att träna lite tillsammans i höst igen.  Nu måste vi ta oss i kragen, Salza och jag… eller i alla fall jag.

Men om jag inte minns fel så har jag sagt det förr… utan att nåt har hänt. Nedrans Barbro, så slö och slapp hon är den där tanten…..     

Ibland så får man ta sig i kragen…. förutom det där vanliga som man gör varje morgon, har jag strukit den stora tvätthögen från i måndags, jag har tagit hand om 1½ kg köttfärs och gjort både dagens middag och stoppat ett antal middagar i frysen, jag har stekt 1 kg strömming och lagt in i ättikslag, jag har burit bort tidningar och annat skräp och jag har fixat med lite papper…. och klockan är inte ens lunch ännu.    

Nu ska jag fixa till en hemsida som ska flytta till ett nytt domännamn, sen ska jag göra lite andra nyttigheter vid datorn, och så ska jag kika på den där GPS:en jag fick igår.

Jag installerade programvaran igår, och skrev ut bruksanvisningen men sen blev det inte nåt mer.  Fast… jag kanske inte bryr mig idag. Sånt där måste man känna för, annars fattar man inget, och jag är inte säker på att jag känner för det idag.   

Jag ska iväg och träna hund sedan också…. om ett par timmar, och jag lär väl inte hinna hur mycket som helst antar jag.

Men det där med hundträning, det kan man klura på hur länge som helst.  Och det är kul att klura….

Fast det är nästan roligare att klura på andras problem eller funderingar. Det är lättare att se objektivt på vad dom gör, eller inte gör.

När det gäller mig själv så fastnar jag lätt i vissa spår och det behövs nån annan som påpekar det innan jag kan byta spår.

Men nåt som återigen gjorde sig påmint nu i helgen, när jag var och tittade på tävlingar både lördag och söndag, det var det där med att allt måste funka på första försöket. Man har bara en chans på tävling….

I och för sig så brukar jag försöka jobba med det i åtanke hela tiden, men man (läs: jag) slöar lätt till.

Ett moment där jag fick en liten uppenbarelse var krypet. Jag tycker att Salza kryper godkänt bra. Hon är lite hög bak, men jag tror inte att jag bryr mig om det så länge hon har bröstet i marken.

Däremot kan hon ha lite för bråttom ibland. Och när hon har det så kryper hon snett åt höger. Det där brukar vi rätta till och sen så går det bättre.  På andra försöket alltså….    

Jag har varit slarvig där….. som på så många andra ställen. Men det är hög koefficient på krypet så där gäller det att inte gå in i momentet med givna nerdrag.  Det där måste jag ta tag i, om det nu är så att jag nån gång i framtiden tar mig i kragen och ger mig ut i lägre klass.

Och apropå helgens tävlingar…..  jag såg en rottis som gick hyfsat bra. Ända tills det var dags för den tunga apporten… han högg 4 kg-apporten och drog iväg över hela plan.  Precis så som man nån gång då och då kan få se nån hund göra med den vanliga träapporten, skillnaden var att nu var det den tunga apporten som man annars ofta upplever att hundarna tycker är lite läskig.

Det tyckte inte rottisen… han exploderade av lycka över att äntligen få möta lite motstånd och få ta i ordentligt. Matte tyckte nog inte att det var så kul, men hunden hade kul i alla fall.  Och det såg kul ut… jag ler alltid när jag ser en hund som sprudlar av lycka, oavsett vad den gör.    

Näe, nu måste jag anfalla den där hemsidan…..    

Ha en fin dag…..    

Ja, i brist på andra roligheter så var jag och tittade på en tävling igår igen, och nu var det lägre- och högrehundar som var i elden.

Och jag vet inte jag…  den enda som imponerade på mig var en leonberger (tror jag att det var, det var den storleken i alla fall) som hade full fart på planen. Snabbast av alla i de olika momenten, och dessutom bra utfört, det är bra gjort tycker jag.    

Några hade spruckit på spåren och kom inte till lydnaden, och det är ju lite synd att man inte får göra lydnaden då. Fast… jag förstår att det är meningslöst och bara tar tid och krafter, men som tävlande är det lite snopet att inte få en koll på hur lydnaden sitter.

Fast det vet man kanske innan man åker ut på tävling förstås…   

Och flera av dem som gjort lydnaden avstod platsliggningen med skott.  Och där är jag lite kluven….

Förklaringarna till att man avstod var skiftande. Ett par avstod för att poängen ändå inte skulle räcka till uppflyttning, nån annan för att hunden var berörd.

Och man kan ju bli uppflyttad även om man avstår platsliggningen, när det är lägre klass i alla fall.  Om hunden är berörd alltså…..

För annars kan jag inte se nån anledning till att avstå platsliggningen. Är inte hunden illa berörd av skotten så är det ju ett bra tillfälle att nöta in tävlingssituationen och göra hela programmet.

Men det är nog fler hundar än man tror som är lite illa berörda av skotten tror jag.  En hund reste sig och gick till matte efter 3 skott.  Jag förstod det, sa matte, vi har inte hunnit träna det här.

Men i mina ögon är en sån hund trots allt lite påverkad av skotten. Lite illa berörd, annars skulle den legat kvar hela tiden… eller??  Jaja, inte vet jag…..  

Budföringen var som vanligt ett fiasko för alla deltagande… eller de få som gjorde den.  Ingen hund sprang på första kommandot. Jo, de gav sig iväg en liten bit, men vände sedan. Och nån sprang till skytten, som faktiskt stod ganska så långt borta…    

Nån sprang hela sträckan, men jag antar att det blev en 0:a i protokollet i alla fall för den vände först tillbaka till föraren och skickades sedan igen. 

Jag har alltid förundrats över att det är så få hundar som springer budföring på tävling. Jo då, ja vet… det är ett moment som försvinner sedan, och det är ingen hög koefficient heller, men det är ju för sjuttan ett rent belöningsmoment.

Det finns väl få moment som kan göras så roliga och lustfyllda som att få springa budföring i full galopp….    

I alla fall så var tävlingen så upplagd att man avslutade med platsliggning och budföring, och det hade passat Salza och mig bra…. om vi varit med… men nu var vi ju inte det...    

Jag hade en liten diskussion med en människa där också. H*n tyckte det var konstigt att hunden var så pigg när den jobbade ute i skogen, och sedan verkade så trött på lydnaden, för att sedan när de kom hem vara full av energi igen.

Återhämtar de sig så snabbt? undrade h*n. Och det gör de ju i och för sig, men när jag frågade vad h*n själv tyckte om lydnaden så fick jag (förstås) till svar att det ju var mycket roligare ute i skogen.

Ja, sa jag, där har du förklaringen till att din hund tycker så också. Roligt i skogen, tråkigt med lydnad. Du påverkar såklart din hund….

Men det köpte h*n inte…. inte var hans/hennes hund så smart att den kunde räkna ut vad föraren tyckte om eller inte tyckte om. 

Men det gör dom ju naturligtvis. Har jag kul så har min hund kul….  det är ju självklart.   

Tänker man på hur lätt de påverkas av vår sinnesstämning till vardags så är det ju bara naivt att tro att det inte är likadant på tävling och träning.  Hunden påverkas ju först av sinnesstämning, kroppsspråk och signaler, innan de lyssnar på vad man säger.

Jaja, var och en får bli salig på sin tro…..    

Nu har jag i alla fall avslutat mitt pass i tvättstugan, och det vete sjuttan om jag ska göra så mycket mer på ett tag. Jag har en stor hög stryktvätt nu då, men den får nog vänta ett tag tror jag.

Det plaskar och regnar utanför fönstret, och det har inte blivit riktigt ljust än…. en typisk sjusovardag idag.   

Förresten…. jag städade bland bilderna i mobilen och fann dessa från vår långpromenad häromdagen….

En konstig stenhög fann vi också...  

Och Salza försökte som vanligt gräva ner sig....    

Hoppas ni har en fin vecka att se fram emot, och att ni inte regnar bort...

Det är klart att det inte finns något framförgående i eliten... framåtsändande ska det förstås vara, precis som någon alert människa påpekat    .

Nej, vi tävlade inte, men vi var och tittade, inte illa det heller.    

Vi kikade på lydnaden på en elitspårtävling, och det är ju alltid lite kul att se hur andra jobbat med sina hundar och vad dom lagt tyngdpunkten på.

Jag är ju inte så himla lätt att imponera på, men i alla fall en av deltagande hundarna tyckte jag gjorde en kanonlydnad.  Man ska ju inte glömma att dom före lydnaden gått ett elitspår och sedan ett uppletande också…..

Men det vore kul att se momentet framförgående utfört av en riktigt duktig hund. Igår var det väl ingen som hade nån sån där riktig femetta på det momentet, fast jag måste väl gardera mig där, jag såg inte riktigt alla hundarna.

Men helt klart är i alla fall att betyget 8 är våldsamt gångbart på brukstävlingar….  också… måste jag väl tillägga, för så är det ju på lydnadstävlingar också.

Men när det gäller momentet framförgående så vet jag ju att det är ett svårt moment. Även drivna, erfarna  elithundsförare håller med om det. Men när man sitter så där på åskådarplats och ser vad hundarna gör för fel, så ser man ju också tydligt hur föraren har tränat det där momentet.  Det förstår man när man ser hur hundarna beter sig.

Och jag har en egen teori om hur det där momentet ska tränas, men jag har inte lärt in det på Salza. Jag har fått ta del av Tomas Ivarssons teorier om hur momentet ska läras in från allra första början, och hans idéer köper jag. Man jag har klurat lite själv också, en hel del faktiskt, och jag tror mig veta precis hur jag skulle göra.

Om det sedan funkar på Salza, det är ju en helt annan fråga det.    Men genom all vår lydnadsträning så tror jag att jag har lärt mig hur hon fungerar på olika retningar, och jag är egentligen himla sugen på att testa om mina teorier håller.

Jag kan ju vara helt fel ute, men det tror jag naturligtvis inte….    

Men igår var det förvånande nog en hund som direkt, när första skottet gick vid platsliggningen, reste sig upp och förskräckt tassade iväg åt mattes håll.  Fast det kan ju vara uppmuntrande på sitt sätt också. Det går alltså att komma till elit även om man har en skottpåverkad hund. Det behövs väl bara lite tur då antar jag. Hunden måste ju ha legat vid något tillfällen i alla fall, annars hade det nog varit svårt att bli uppflyttad från högre.

Men den roligaste behållningen av såna där besök på tävlingar, det är ju att höra folk prata.  Nej då, jag smyger inte omkring bakom ryggen på folk och tjyvlyssnar, när man står så där och tittar så kan man inte undgå att höra vad folk runt omkring pratar om.

Och vi kan väl säga så här, utan att säga alltför mycket. Tänk att folk inte tänker på att det finns nåt som heter Hunddata, där allt kan kontrolleras….. 

Idag är det lägre-tävling på en annan klubb här i närheten. Funderar på att åka dit och kika också…

Men dom lägger inte ut deltagarlista och PM på nätet så jag har lite svårt att veta när det är dags för lydnaden. Vet att det inte är så många tävlanden så spåren tar väl inte så lång tid antar jag. Ringde dit förut för att fråga , men ingen svarade….    

Tänk så fort man blir bortskämd med att såna där uppgifter finns på nätet. Igår fanns resultaten att läsa innan folk hunnit hem från tävlingen tror jag, det är ju ganska så suveränt.

Näe, nu ska jag käka frukost, sedan drar vi nog iväg, doggsen och jag.

Ha en bra söndag!!!     

… i skogen igår. Vi knatade iväg lastade med en vattenflaska till hundarna och en till mig, ett äpple till mig och två Rudi-kex var till hundarna och så en plastbytta om-uti-fall-att vi skulle hitta några blåbär. … och så min mobil med Runkeeper förstås.    

Och vi började på en gammal välkänd stig där vi så småningom gick ikapp en pappa med liten dotter. De stackarna släpade på varsin cykel på den där stigen som är full med stora trädrötter och stenar. Fast de hade börjat färden på bättre väg och hamnat just där av nyfikenhet på vart stigen ledde. 

Sånt gillar ju jag, så går jag också i skogen, kollar nya stigar och vart de bär.

Vi pratade en stund, sedan vek jag och doggsen av på en för mig okänd stig.  Och vi hamnade i fin skog, stora tallar, mossa och släta berg. Där var det lättgått trots att det stundtals gick uppför. Men den där skogen är sån…. uppför och nerför hela tiden i ett kör.

Men sen så kom vi fram på ett ställe som jag blev lite besviken på. Jag trodde vi skulle hamna längre bort, så vi vek in i skogen igen, nu med avsikt att plocka lite blåbär på mitt gamla blåbärsställe.

Och det fanns lite blåbär kvar, jag plockade nog nästan ett par liter tror jag. Och sen ringde jag hem och sa att jag inte alls gått vilse… för nu hade klockan tickat iväg ganska så mycket… utan nu var vi på hemväg. Och så knatade vi på , det var inte så himla långt kvar till en bilväg nu. 

5-600 m från mitt blåbärsställe skulle vi vika av på en liiiten stig som ledde fram till grusvägen, och det var där vi gått in i skogen tidigare också.  Och vi knatade på där på vår stig, hundarna först och sedan jag.

Och jag gick väl i andra tankar för plötsligt…

Men…??? så här ska det inte se ut? Här har jag aldrig varit förr…  Nej, nu har vi gått för långt…… men jag har ju inte sett nån stig att vika av på…    

Ok då, jag går väl här då, det finns säkert nån annan stig som vi kan svänga av på längre fram. Och vi gick och gick och gick, och hela tiden gick det nerför.

Fast tanken fanns ju där. förstås…. om jag inte hittar nån stig att vika av på, då får jag gå hela den här långa uppförsbacken tillbaka i värmen…. puuuhhh.   

När vi väl kom ner på slät mark igen så insåg jag att vi gått lite för långt, det skulle inte finnas nån stig som ledde hemåt där inte. Upp med mobilen och kolla på Runkeeper. Jodå minsann, där såg jag ju tydligt på min inritade väg vart stigen fanns som vi skulle svängt av på.    

Varför kikade jag inte på det där lite tidigare???  Nu såg jag ju att vi gått ganska så långt förbi stigen.  Ja, det var bara att börja klättringen tillbaka uppför. Och klättring var det nästan, massor av stenar och ganska så svårgått och bara uppför hela tiden, det hade varit mycket enklare att gå nerför.

Och nu höll jag koll på Runkeeper för att se när vi kom till den punkten där stigen skulle finnas.

Och när jag med hjälp av Runkeeper kunde konstatera att "nu måste vi vara alldeles i närheten av den där stigen" då viker liten Salza så snyggt av, och svänger in på den där stigen som var i stort sett osynlig från det här hållet.

Ljung och ris hade växt så att det var svårt att se att där fanns en stig. Men varför i all världens dar kunde hon inte svängt av där när vi kom från andra hållet??? Då hade jag sluppit den där extrabiten  som tog nästan 45 minuter.

Fast förklaringen är säkert att hon var ute och kollade några dofter i buskagen just då, och inte passerade så exakt som vi gjorde nu.

Ja, hem kom vi så småningom, men en timma senare än beräknat. Och vi var trötta i benen, i alla fall Ibsen och jag, mest jag förstås. Salza uppförde sig som att hon gärna hade gått en vända till….

Runkeeper visade ju exakt vart vi hade gått och det är alltid kul att kika på det efteråt, och dessutom påstod den att vi gått nästan exakt 1 mil... och med en höjdskillnad på 190 m.    

Men det kan jag bara tala om… 1 mil i en skog där det går uppför eller nerför hela tiden, och där stigarna är övervuxna med antingen stora trädrötter eller stenar, det är f-n så mycket jobbigare än att gå 1 mil på hyfsat släta vägar.  

I går kväll var jag lite stel i kroppen när jag skulle resa mig från TV-soffan, men idag känns det helt OK igen.  Jag tänker inte gå en mil till idag, men jag blir alltid förvånad över att jag aldrig får träningsvärk när jag har traskat omkring så där. Det är som sagt inga släta, fina vägar vi går på.

Idag är det tävling på en av de närliggande klubbarna, elitspår. Tänkte jag skulle åka dit och kika lite när det är dags för lydnaden, det kan ju vara kul. Fast det lär väl ta sin lilla tid med spåren och uppletandet, antar att dom tar det i en följd före lydnaden.

Men först ska jag göra en paj på de blåbär som är kvar sedan Kurt smaskat blåbär med mjölk och jag lite blåbär med glass. Tycket jag kunde unna mig det efter ett väl utfört dagsverke igår….