…. av den mänskliga naturen. Vad är det som får människor att vara/göra/säga som dom är/gör/säger?     

Jag håller ju till 100% med de forskare som påstår att människan är som den är, och det förändras aldrig. Man kan slipa på polityren, och man kan lära sig att dölja vissa saker och framhäva andra saker, men innerst inne är man som man är.

Och om man skrapar lite på polityren hos folk så ser man ofta en annan sida än den dom vanligtvis visar upp. Det är både skrämmande och spännande tycker jag…. 

Fast mest skrämmande… och lite deprimerande…. eftersom det ofta är dåliga/otrevliga sidor som kikar fram i såna lägen. De där sidorna som folk lärt sig att andra ofta misstycker om, de som oftast döljs bakom en fin  fasad… som då och då spricker lite.    

Ja, vi har alla ett val där. Antingen står vi ut med dessa människor eller också utesluter vi dem ut vårt liv.  Om det inte är så att dom av olika anledningar inte går att utesluta, då får man helt enkelt stå ut…. vilket kan vara sjuttan så jobbigt.  Men det finns egentligen ingen som är så nödvändig att man inte kan förändra sitt liv för att slippa dom…. om man verkligen vill.

Men håll med om att människor är spännande….  fast det är roligare, och tryggare, med hundar, de är inte så duktiga på att förställa sig de.   

Jag pratade med en bekant om hunduppfostran häromdagen. En bekant som, hör och häpna, inte har någon egen hund. Jodå, en enda sån bekant har jag…

Och jag försökte förklara min filosofi när det gäller det där med hunduppfostran, och den överensstämmer väldigt mycket med min filosofi när det gäller barnuppfostran.

Enkelt sammanfattat kan det sägas som "Frihet under ansvar".  Och jag är mottaglig för argument om vi inte är ense…  både från barn och hundar.

Jag tycker inte om när någon kräver blind lydnad, varken av människor eller hundar. När det gäller människor så kan det ju vara direkt skrämmande, och när det gäller hundar är det inte heller trevligt.    

Ok då…. är barnet på väg att plocka fram stora kökskniven för att leka med den, då vill jag bli åtlydd när jag säger "Låt bli den där!". Eller om hunden är på väg ut i vägen framför en bil, då vill jag att "Stanna" omedelbart åtlyds… men det flesta situationer i vardagen kräver inte den där blinda lydnaden tycker jag.

Om jag nu lämnar barnuppfostran därhän, och ägnar mig åt hunderiet istället, så tror jag att förtroendet för mig blir större om jag då och då är öppen för en diskussion Salza och mig emellan.

Inte i den grundläggande vardagslydnaden, utan sedan, när den finns där och jag har dragit upp riktlinjerna för vad som gäller i vår gemenskap och ser att Salza anpassat därefter.

Då kan jag i vissa fall låta henne bestämma….  i ofarliga lägen där jag kan kosta på mig att ge efter och därmed också ger henne möjligheten till eget initiativ.

Jag vill inte ha en hund som inte vill/vågar ens flytta sig mellan olika liggplatser här hemma utan att jag gett den lov. Eller en hund som inte vågar gå längre ifrån mig än två meter, om jag inte gett ett frikommando.

Jag vill ha en hund som tar för sig när tillfälle ges, och en hund som vet med sig att det är tillåtet att försöka ta sig friheter. Passar det inte matte, så säger hon ifrån, och då måste man som hund rätta sig efter det, men ibland säger hon inget och då kan man vara lite egensinnig, och då växer man lite.    

Och i och med att jag skriver det här så inser jag hur knäppt det låter….  För jag ger ju egentligen hunden tillåtelse att vara olydig genom att inget säga, och då är den ju egentligen inte olydig…    

Ja, jag vet inte hur jag ska uttrycka mig så att ni förstår…. men jag vill inte ha nån initiativlös  robot till hund.  Och det har jag ju inte heller….

För varje år som går så blir Salza mer och mer likt min cocker Samson, och vårt förhållandet utvecklas också till att bli mer och mer likt det förhållande som Samson och jag hade.

Och det är enbart positivt. Jag har haft många hundar i mitt liv, men det finns ett par som har varit väldigt speciella även om alla hundar stått mig mycket nära. Samson är nog den som alltid stått mig allra närmast, och nu, i mogen ålder, är Salza nästan en kopia av honom.    

Och vad som gör det där speciella är omöjligt att precisera. Men det är ett samförstånd som på nåt sätt bara finns där, ett långt vidare samförstånd än vad jag har haft med övriga hundar. Det har inget med lydnad att göra, alla mina hundar har varit lydiga, utan det är något som bara finns där. Vi kommunicerar med varandra på ett sätt som är speciellt…. eller nåt sånt…. 

Och ja, jag vet…! Det låter jätteflummigt, men kanske nån av er har upplevt samma sak med någon hund så att ni förstår vad jag är ute efter.

Strunt samma…. det är en ynnest att få uppleva såna hundar i alla fall, har man en gång gjort det så glömmer man det aldrig.  

Nu får det var slutpladdrat för denna gången…. Jag kan mycket väl tro att ingen orkat läsa allt bladder, men min skrivklåda är i alla fall stillad för stunden.

Hoppas helgen blir fin hos er!!