Vid flera tillfällen de senaste dagarna har vi mött samma hundar när vi varit ute. En rottweilerhane med sin husse, en amstaff med sin husse och nån sorts staff-blandning med sin husse.

Ja, dom har förstås inte gått tillsammans utan jag har mött dom på olika ställen, eller i något fall så har vi gått ikapp dom.

Och det är inga problem med de där mötena alls. Som jag sagt tidigare så har de allra flesta här i området hyfs på sina hundar. Rottishanens husse är trevlig, han byter alltid några ord när vi passerar varandra, och hans hund tassar på så snällt vid hans sida i löst hängande koppel. Och jag har aldrig sett att han rycker eller korrigerar sin hund, utan hunden går så fint vid sidan ändå.

Likaså staffblandningens husse… han gör heller inget, bara passerar oss utan att bry sig om sin hund, och den hunden går också fint i kopplet vid husses sida.

Och så har vi amstaffens husse då. Han går alltid och pratar i telefonen, i alla fall har han alltid gjort det varje gång jag sett dom ute. Och idag gick han före oss en lång, lång bit, och han babblade i telefonen hela tiden. Och hans hund var ju naturligtvis lite nyfiken på oss som gick bakom så då och då vände han sig om för att kika på oss… och jisses… att han har nån hals kvar vid det här laget tycker jag är konstigt.   

Varje gång hunden råkade vrida på huvudet för att titta på oss, så ryckte husse till i kopplet så att hunden nästan lättade från marken.

Och missförstå mig inte nu… jag skulle också rycka i kopplet om nån av mina hundar försökte kika bakåt alltför mycket om det gick en hund där. Men jag skulle inte rycka så fruktansvärt våldsamt, i deras fall skulle det räcka om jag bara rasslade med kopplet, så skulle dom ta det som en korrigering. 

Och efter att ha sett den där amstaffen ett antal gånger nu så är jag övertygad om att hans husse skulle kunna göra likadant.  Han har en hund som är alldeles tillräckligt kuvad, han behöver inte rycka nåt i den inte.

Det är lustigt det där… men man kan se hurdant förhållandet mellan hund och förare är bara genom att titta på dem när de promenerar.

Rottisen och hans husse utstrålar harmoni och samarbete. En lugn avslappnad hund som strosar på vid husses sida. Han kikar nyfiket på mina hundar, men bryr sig inte.

Staffblandningen och hans husse uppför sig nästan likadant, men inte riktigt lika avspänt.  Och dessutom ger dom inte uttryck av att vara en enhet (låter luddigt, men nån kanske förstår vad jag menar), dom går bredvid varandra, men inte riktigt tillsammans ändå.

Amstaffen och hans husse däremot, dom har noll gemenskap. De är ute för att hunden ska få kissa och bajsa, sedan släpas han hem igen. För det är det intrycket dom ger…. husse är ute och släpar omkring på sin hund, och båda verkar härtill nödd och tvungen.   För hunden verkar inte alls tycka att det är varken intressant eller roligt att gå där med sin husse… han finner sig… i alla fall är det intrycket han ger när man ser honom. Och husse går alltid mitt på gångbanan, vilket inte ger hunden minsta chans att nosa i kanterna…… och det är ju där alla färska nyheter i hundvärlden finns.

Ja, olika falla ödets lotter även i hundvärlden. Men vissa hundar har det nog inte så bra även om dom är väluppfostrade.  

Men det där med att uppträda som en enhet, det kan man i vissa sällsynta fall se i tävlingssammanhang också.  Och det är lika bra att jag säger att jag då syftar på lydnadstävlingar i första hand, för det är ju trots allt där jag har mitt hjärta….

Men visst har väl även ni nån sällsynt gång upplevt att det går ett ekipage på tävlingsplanen där allt verkar stämma. Hunden och föraren verkar vara en enda enhet, och allt löper smidigt och snyggt.

Och då menar jag inte att det alltid är den hunden som får högst poäng.  Den högsta poängen kanske går till en hund som naturligtvis också går bra, men som mer är av det där robotliknande slaget. En hund som är drillad att göra momenten kanonbra, men som egentligen inte samarbetar med sin förare, utan mer bara utför dennes order.

Ja… det låter luddigt, men jag hoppas att nån av er förstår vad jag menar….

Själv har jag en enda gång upplevt det där optimala samarbetet med Salza på tävlingsplanen. Och jag minns inte nu om det var den gången vi nådde högst poäng heller… men jag minns mycket tydligt känslan.

Salza är alltid samarbetsvillig och mån om att vara till lags, men på en tävlingsplan är det inte alltid så enkelt att få till det i just den sekund då det krävs.

Men som sagt… en enda gång har jag upplevt det där att Salza var helt totalt fokuserad på mig och det vi skulle göra.  Inte att hon hade en bra kontakt, för det är ett inlärt beteende, det kan man få vilken hund som helst att ha….. utan att hon helt frivilligt och med stor glädje helt och hållet gav mig sin hela totala uppmärksamhet och samtidigt verkade tycka att det var det allra roligaste i hela världen att jobba ihop med mig.

Det var en otrolig känsla……  

Och nån enstaka gång då och då kan man se såna ekipage på tävlingsplanen, men det är sällsynt.  Det behöver inte vara de där duktiga som gör nästan full pott poängmässigt sett, utan de som kanske lyckas mindre bra med något moment, men de har den där innerliga kommunikationen och det tysta samförståndet….. det är härligt att se…..   

Men det är ju önsketävlingen det… jag hoppas fortfarande att jag kan få uppleva den där känslan igen nån gång.

Sen finns det ju såna där tävlingar också som är rena arbetssegrar. Tävlingar där inget funkar. Där man känner att hunden och jag är på varsin planet, och där man måste ta ett rejält tag om situationen för att klara upp det hela.

Jag är faktiskt lite stolt över vår tävling i Bollnäs. Det var på den tävlingen vi tog vårt tredje 1:a pris och därmed lydnadschampionatet… men, men….

Lång väg att åka men vaddå?? Vi hade två enkla 1:a pris i bagaget och championatet hade vi som i en liten ask… trodde jag. Och fick uppleva att Salza och jag hade noll kommunikation, hon var som sagt på en helt annan planet än jag.

Efter momentet fritt följ vaknade jag upp och insåg att vi var på väg käpprätt åt skogen.… och resten var vad jag kallar en ren arbetsseger. Där gällde det att ta tag i både egna nerver och Salzas bristande fokusering… men det gick.  

Och jag är som sagt lite stolt över det…. men det är nog trots allt den där andra tävlingen jag berättade om, som jag uppskattar allra mest i vår korta tävlingskarriär.

Idag hade vi besök av lilla Rudolf igen… blandrasvalpen som bor granne med oss. Och han fick tassa in i vår lägenhet och hämta ett märgben som han hittade på golvet nånstans, och han fick bära omkring på Salzas Vovve (mjukisdjuret), och han var till och med uppe i min säng utan att hundarna sa nåt om det.

Och han fick igång Salza att leka jaga en stund. Gräsplätten som dom hade till sitt förfogande är ju inte stor, men dom busade på så gott det gick….

Det är så himla skönt att se att det funkar så himla normalt och bra.

Igår var vi ute och badade igen, men idag blev det en kort rastningsrunda bara. Eller… mina korta rastningsrundor är säkert längre än många andras vaniga rundor, men för vår del var den kort. Men det får bli så idag… det är pressande bastuvarmt, och jag misstänker att inte hundarna heller njuter speciellt av en promenad på asfalten i den här värmen.

Hoppas ni får en fortsatt härlig helg…..