I morse, nästan innan folk vaknat, var vi ute och testade vittringsapporterna. Husse la ut pinnarna, och Salza hämtade... utan nån tvekan alls. Ibland kan man ju slita sitt hår i förtvivlan...

Helt totalt omöjligt att veta vad som rör sig i lilla Flygmyrans huvud. Nu måste jag iväg och hitta okända människor som lägger ut pinnarna åt oss. 

Fast... det där tugget, det finns ju kvar, minst lika mycket som förr. Det lilla jag har tränat under vintern har gjort noll nytta... ev. är det väl till och med det som ligger till grund för den där tvekan kanske. 

Jaja, skit samma....  har det varit tillåtet att tugga på vittringsapporterna i flera år, så är det väl inte heller att begära att det ska gå på en kvart att få bort den olaten. 

Ska man jobba bort felbeteenden i lydnaden, då tror jag egentligen allra mest på att byta kommando och börja om från början igen. Ska man "lära bort" ett beteende, så tar det lika lång tid att backa till nollpunkten... där man kan börja på nytt igen...  som det tog att lära in det en gång i tiden. Och sånt tålamod har i alla fall inte jag.

I natt vaknade jag av att Salza puffade på mig med nosen.

Men helvete, muttrade jag, ska du ut mitt i natten???? Och så stapplade jag halvsovande upp ur sängen för att släppa ut henne.

Men Salza satt kvar i sängen och tittade undrande på mig...

Ska du inte ut?? frågade jag. NEJ, sa Salza och la sig ner och tryckte ner nosen i madrassen.

Så jag gick och la mig igen, drog upp täcket till hakan och vips kom liten Salza och la sig på min arm, stack in nosen vid min hals, suckade djupt, och somnade igen.

Undrar om jag snarkade så att hon tyckte hon skulle väcka mig??? Eller om jag tog för stor plats i sängen så att hon inte fick plats bredvid??  Eller kanske hon bara greps av lite akut kontaktbegär...  ja, inte vet jag. Lite mysig är hon i alla fall, min lilla Salza.