Nedrans så fort veckorna går.... känns som om det var flera veckor sedan jag kom hem från min lilla semestertripp, och så är det inte ens en vecka sedan. 

Idag har jag i alla fall tillbringat några timmar på en brukshundklubb, och hann kika lite på tävlingarna som pågick där.  Och som vanligt så kommer det mängder med funderingar när man ser de tävlande.....

Först och främst... jag trodde att den där tiden då "man gick bakom klubbstugan och ryckte upp hunden" innan man skulle in på tävlingsplanen var borta. Men så är det inte....  jag tycker inte om att se hårda nypor när det gäller sånt.

Hårda nypor kan möjligtvis vara tillåtet i vissa enstaka fall när det verkligen gäller allvarliga saker... definitivt inte när det gäller att få bra betyg på en lydnadstävling.     Det är synd att sånt inte kan återspeglas i betygen, trots att hunden tydligt visar vilken sinnesstämning den är i ute på planen.   

Sen är jag som vanligt förvånad över att så många har så stora problem med rutan i klass 3, och delvis även i klass 2. Jag har aldrig någonsin upplevt det momentet som nåt stort problem, men tydligen så är det det så i många fall.

Och jag har ju ett par egna teorier om varför det är så.... men dom ska jag inte trötta ut er med här och nu.  

Men sen så har jag också lite svårt att förstå att det kan spela nån större roll om rutan råkar vara regelmässiga 3 m eller kanske lite felaktigt bara 2½ m. Vem har en hund som har sån koll på hur stor rutan är?? Och vad spelar det för roll?? Har hunden lärt sig att springa ut till rutan och ställa sig nånstans i mitten av den, så spelar säkert inte storleken nån roll... där heller...    

Är man lite förutseende och vet att man alltid kan riskera att råka på en klantig tävlingsledare, då har man väl kanske för säkerhets skull tränat på en både för stor och en för liten ruta...?

Sen så såg jag även några högreklasshundar som gjorde sitt lydnadsprogram, och det var ju ungefär som "vanligt"... en halvtaskig lydnad, men dom gjorde säkert bra ifrån sig ute i skogen sedan.

Det är märkligt att det fortfarande är så många bruksekipage som lever efter den "gamla skolan". Skitkul ute i skogen, massor av motivering och fart och fläkt... men på  lydnadsplanen är det nästan motsatsen. Slarvigt, oengagerat och inte roligt alls.   

Jo då, jag vet vad det beror på... föraren tycker att skogsarbetet är roligare än lydnaden, alltså tycker hunden likadant. Och det må väl vara upp till var och en antar jag... men inte ser det kul ut när man ser vissa hundar ute på lydnadsplanen inte.

Fast det är ju förstås inte ett fenomen som enbart är förbehållet bruksproven.... uttråkade hundar alltså... fast det är nog vanligast där. Men det finns ju fortfarande många lydnadshundar som inte heller ser så glada ut när dom jobbar.

Nånstans är det väldigt mycket fel när hunden släpar sig fram på planen under programmet, men sedan när det är slut, då skuttar hunden med glatt viftande svans bort från planen. Där kan man väl lugnt påstå att träningen har gått väldigt snett....    

Ja, det finns massor av funderingar när man tittar på andra som tävlar.  Och kanske är det så att det finns lika många funderingar när andra ser oss tävla, men det bjuder vi på så fall. Det är ju bara bra om det vi gör kan få andra att tänka till lite...    

Jag har i alla fall tränat lite med Salza idag igen.... och  jag skulle väl vilja påstå att vi nu står på samma punkt som vi var när vi slutade tävla för 1½ år sedan. Inga framsteg alls... vi har visserligen inte tränat speciellt mycket, men då och då under vintern har jag ju trots allt gjort nån liten ansträngning för att bättra på vissa saker.

Men jag tror inte att mina ansträngningar har lett till så mycket... och jag vet varför också. Jag tycker inte att det är tillräckligt viktigt...  måste få min hjärna att tänka annorlunda där. Hur nu det ska gå till... vissa dar är jag tacksam att min hjärna tänker alls...   

Näe nu har Sverige precis missat VM-guldet i hockey så nu är det dags att gå till sängs.... i morgon är det ju en ny dag med nya bekymmer.