En kommentar i Salzas blogg fick mig att minnas......

Det var då... i mitt förrförra liv...

Vi bodde i ett stort hus på landet utanför Alingsås, och vi hade förstås hund då också... 4 galna boxrar.   

Ni som bor på landet vet ju att det är lätt att få in möss i huset på höstkanten. Det räcker med ett öppet fönster eller en öppen dörr så kanske dom tar chansen att kila in i värmen.

I alla fall så satt jag framför TV:n en kväll och hade alla hundarna runt omkring mig. Och plötsligt ser jag hur dom alla fyra stelnar till och stirrar stint på en fläck längre bort i rummet.   

Jag kikade också, men såg inget, och efter en stund slappnade hundarna av och la sig tillrätta igen. Men efter en stund upprepades samma sak.....

Och nu reste sig en av hundarna och gick fram och nosade där borta där dom hade sett nåt...   men efter en stund kom hon tillbaka och la sig ner igen.

För att göra en lång historia kort så upprepades detta kväll efter kväll och jag fick aldrig kläm på vad det var dom såg.    

Men så en kväll så skymtade jag i ögonvrån nåt som rörde sig där borta, dit hundarna stirrade kväll efter kväll.

Och när jag blev lite mer uppmärksam och fixerade det där stället under lite längre tid så såg jag det som hundarna såg....

En liten mus som pinnade fram och tillbaka längs väggen i bortre änden av rummet.    

Inte fanns det mycket jakt i dom hundarna inte...     

Men sen så vidtog stora musjakten i alla fall.... av mig. Vart hade musen kommit in och vart tog den vägen???

Jag hittade ingenstans där jag tyckte att en mus kunde ha sin in-och utgång, så jag tänkte att den nog kommit in genom en öppen dörr eller nåt sånt. Jag förhärdade mitt hjärta och satte ut en musfälla, och på morgonen dagen efter satt det en liten död mus i fällen.

Jaha, det var det det... tänkte jag och bar ut musen ur huset.

Ett par kvällar senare såg jag återigen att hundarna kikade på nåt... och mycket riktigt... där sprang en liten mus.   

Stora musingångs-jakten inleddes återigen, men inte sjuttan såg jag nåt ställe där en mus kunde ta sig in.

Musfällan gillrades återigen, och på morgonen bar jag ut en död mus till.... och på kvällen sprang det ännu en gång en liten mus där borta vid väggen.

Ja....  historien upprepades sig ett antal gånger och vi slet vårt hår för att försöka förstå hur mössen kom in.... och så småningom upptäckte vi hur dom bar sig åt.

Vi hade kakelugn och öppen spis i huset.... det var ett gammalt hus som vi renoverat... och längst uppe vid taket, bredvid kakelugnen  (längs murstocken alltså) hade de hittat ett litet hål som dom kunde slinka in genom.  

Kikade man noga så såg man en mus-stig på väggen bredvid kakelugnen. De klättrade alltså på plana, tapetserade väggen bredvid kakelugnen, ända upp till taket där det hade ett pyttepyttepyttelitet hål invid kakelugnen som de slank igenom.

Vi såg ju bara en mus i taget förstås, men antagligen var dom många som besökte oss....  när vi väl upptäckte den där stigen så var den väl upptrampad.

Men det var lite kul med hundarna... ingen av dom försökte jaga musen, trots att det annars var full fart i alla lägen. Men det kanske var så att de där små mössen hade funnits där så länge att hundarna trodde att dom hörde till familjen, vem vet...??   

Men jag har svårt att tro att Salza skulle bli "tillvand". Såg hon en mus pinna iväg längs väggen in bakom soffan, så skulle hon med all sannolikhet dra iväg efter, och det oavsett hur många gånger hon såg en mus där.

Hon är snabb som en kobra när det gäller att fånga såna där "mellanmål".  

Och hade hon "anlagen för att bli tillvand" så skulle hon vid det här laget slutat jaga katter....  eller slutat vilja jaga katter... eller hur jag nu ska uttrycka mig.

Varje gång vi öppnar dörren och ska gå ut, så skuttar det iväg en katt åt något håll... och varje gång ser Salza lika intresserad och jaktbenägen ut...    

Ja, det var en glimt från det förflutna det... den gamla goda tiden... eller hur det nu är man säger. Fast jag ägnar mig faktiskt ganska så sällan åt att tänka på det förflutna, jag tror inte att man mår så bra av det...

Även om mitt förflutna är ganska så odramatiskt och okomplicerat så tror jag att man ska låta det förflutna vara just det förflutna. Det var nog kanske det där telefonsamtalet från en gammal vän som fick mig att minnas.

Annars så hyllar jag nog principen att det som har hänt, det har hänt och det kan man inte förändra...  ingen idé att offra krafter på att grubbla på det.

Så nu ägnar vi oss åt nutiden ett tag igen.    Det blåser som sjuttan här idag, men solen skiner så det är i alla fall fint när man tittar ut genom fönstren.

Ska pyssla med lite sökövningar inomhus snart tänkte jag, men just nu sover liten Salza djupt, här under skrivbordet.

Kaffesöket igår gick kanonbra, så idag ska vi fortsätta med det. Fast det är lite klurigt att hitta bra ställen att gömma det på inomhus.... 

Hon vill gärna krafsa när hon hittar rätt ställe, och det är ju inte så himla bra att plötsligt behöva säga NEJ bara för att hon håller på att göra stora rivmärken på väggar och möbler när hon lyckas, och egentligen ska ha massor av beröm istället.     Det gäller att klura till det på ett bra sätt...

Hoppas att ni alla har en härlig lördag....