Även om en vårdcentral kanske inte är den allra troligaste platsen för Dolda kameran, så var jag tveksam idag när jag var på läkarbesök.

Först möttes jag av en liten vän flicka (hon såg ut att vara ca 12 år) som presenterade sig som läkarstudent och hon skulle undersöka mig först, sedan skulle jag få träffa läkaren.

Och det var väl helt OK... hon frågade de rätta frågorna tror jag, och hon klämde och kände där hon skulle, och sedan skulle hon prata med doktorn och så skulle de sedan återkomma till rummet där jag väntade.  

Och det gjorde de efter kanske 5 minuter, och det var då jag började tvivla.... jisses, vilken mysko läkare.  Jag har varit hos många läkare i mina dar, men den här slog alla rekord.

Jag trodde först att han drev med mig och att det fanns nån dold kamera nånstans, men så var det inte.

Han var det absolut löjligaste och fånigaste och konstigaste jag sett i läkarväg.... men han skrev ut medicinen jag ville ha, så då är jag nöjd i alla fall.

Tur att jag så att säga vet vad det är för fel på mig, annars hade jag nog inte stannat kvar tror jag, skulle ALDRIG i livet lita på den läkaren.... 

Om ni tänker er att någon mycket överdrivet försöker efterlikna nidbilden av någon som är förståndshandikappad eller nåt liknande, då har ni dagens läkare i ett nötskal.  Jaja, mycket ska man uppleva innan träfracken tas fram....

Jag fick som sagt min medicin, och nu hoppas jag bara att min egen-diagnos är rätt då.    

Och när jag åkte därifrån så tänkte jag på olika läkare jag träffat under mitt liv. Där finns verkligen alla de sorter.... på både ont och gott. Fast jag måste nog i ärlighetens namn påstå att tyvärr så är de bra läkarna i minoritet...

Ett skräckexempel som jag aldrig glömmer träffade jag när jag tillbringade sista månaden av min graviditet på sjukhuset. Jag hade oerhört högt blodtryck och fick som sagt ligga på sjukhus sista måanden fram till förlossningen... tråkigt, men helt ok ändå. 

Personalen var kanonbra och livet var ganska så behagligt, fast lite långtråkigt. Bara ligga stilla och vila, och så få maten serverad....  sämre kan man ha det.

Men... det fanns förstås ett stor MEN.... och det var alla undersökningar som jag och alla de andra inneliggarna drabbades av.

Nya läkare var och varannan dag, och alla skulle de stoppa in händerna och "känna". Men man vande sig efter nån vecka.... till och med när dom hade 5-6 kandidater i släptåg och alla ville "känna"....  så stod man ut.

Man blev avrubbad helt enkelt, och som en läkare sa när nån protesterade: "se det som ditt bidrag till läkarutbildningen". 

Man vande sig som sagt, men det fanns det som var värre.....

En gång i veckan skulle alla vi som låg inne i väntan på förlossningen undersökas "grundligt" av en läkare. Inte en sån där snabbis i samband med ronden, utan ordentligt på ett undersökningsrum.

Första gången jag skulle vara med så satt alla blivande mammor uppradade på en bänk i korridoren, och alla såg livrädda och sammanbitna ut.

Lite märkligt för vi var ju som sagt vana vid både det ena och det andra.... men alla var knäpptysta och alla såg rädda ut.

Jag satte mig sist i raden och gjorde som alla andra... teg.  En i taget försvann in i undersökningsrummet, men ingen kom ut igen. Då kan man ju börja fundera....

Fast det hade sin förklaring, man gick ut ur rummet på andra sidan, i en annan korridor...

Men när det sent omsider blev min tur så uppenbarade det sig... det som alla var rädda för.

Det var hel enkelt läkaren.....

Jag överdriver inte ett dugg omjag säger att han var ca 2 m lång, och byggd som den värsta kroppsbyggare... och han hade naturligtvis händer därefter. Stora som dasslock....

Och dessutom var människan så hårdhänt så jag har aldrig varit med om nåt liknande. Inte konstigt att alla som träffat honom förut var rädda....

Och när hans undersökning... eller misshandel eller vad man nu ska kalla det... var avklarad, då stod sköterskan beredd med en stor binda, för då forsade blodet nerför benen på mig, och på alla andra som varit där också. 

Nu förstod jag också varför alla slussades ut genom en annan dörr när dom hade undersökts.

Min sänggranne låg och grät när jag kom in på rummet igen...  hon hade varit där flera veckor och hade utsatts för det här ett flertal gånger.

Men herregud, sa jag... varför säger ni inte ifrån???  Nej, det var visst nån som hade gjort det och då hade han blivit ännu värre när han skulle undersöka henne nästa gång.  

Ja, sa jag, mig får han då inte röra nån mer gång.... herregud, han är ju rena slaktaren...

Och detsamma sa jag till sköterskan sedan, men hon försökte släta över och ursäkta honom.

Kvittar vad du säger, sa jag.... jag går aldrig mer till honom.

Och det slapp jag... jag fick nöja mig med allt tafsande som rondläkarna och kandidaterna ägnade sig åt... jag slapp den där veckoundersökningen som flera av de unga tjejerna sedan grät över bara för att de inte vågade säga ifrån..

Ja herregud så utlämnad man är när man är på sjukhus... eller söker läkare för något. 

Men det var då det... många år sedan nu, men jag minns den där slaktarn glasklart fortfarande, och det är det säkert många fler än jag som gör.

För övrigt var det nästan ett äventyr att ta sig till vårdcentralen idag. Det är nog nästintill storm ute, och lilla Fabian flyttade sig i sidled när vindbyarna tog tag ordentligt.

Stora grenar blåser ner från träden och det verkar lite halvfarligt att vara ute just nu.

Fast jag ska hålla mig i stillhet och hoppas att medicinen hjälper fort och kvickt... måtte jag bara gissat  rätt på diagnosen, för den där knäppskallen till läkare, han var verkligen inget att lita på.

Stackars läkarstudenten som skulle "läras upp" av honom....