Ja igår tog vi promenaden på ett av våra gamla promenadställen i grannkommunen, vår gamla kommun alltså.  Och jisses vad hundarna kände igen sig... och vilken fart dom hade.    

Vi gick där var och varannan dag förra vintern, och jag måste ju få säga att naturen i dom trakterna är väldigt mycket trevligare än här i faggorna.  Sen må det vara mycket mer välordnat med plogning och sandning och sånt här... omgivningar är i alla fall våldsamt mycket trevligare "over there".   

Och det första jag såg, när jag närmade med stället där jag hade tänkt  promenera, var en gammal bekant.

Fast jag känner henne inte... men jag har sett henne i stort sett varje gång jag varit i området. Hon är där och rastar sina hundar, hon också. Skillnaden är bara att hon har två stooora hundar som hon inte kan släppa lösa, utan hon går en vända med hundarna i koppel. Och anledningen till att hon åker ända dit (jag vet var hon bor och det är en bra bit bort) för att gå med hundarna i koppel, är att hon inte kan riskera att möta andra hundar för då orkar hon inte hålla sina hundar.    

Så himla jobbigt att ha hund under såna förhållanden.....     

Salza råkade i onåd hos husse på morgonpromenaden idag tror jag. Hon är en olydig hund påstår han...    Det märks så tydligt på henne när dom kommer hem, om hon har fallit i onåd. Då håller hon noga koll på vad  husse gör, och viftar ivrigt och mycket underdånigt på svansen så fort hon ser honom. Hon är oerhört känslig för sinnestämningar....     

Eller... hon är oerhört känslig för om man "surar" eller vad jag ska kalla det. När jag får mina utbrott och blir förbannad på henne och höjer rösten och är irriterad, det fixar hon utan problem. Hon avvaktar bara tills jag lugnat ner mig och sedan är allt bra igen.

Men om jag är irriterad och försöker dölja det, försöker hålla masken trots att jag är superirriterad....  då blir hon väldigt låg och olustig till mods.   

Men såna är väl dom flesta hundar kan jag tro.... det går inte att lura dom när det gäller våra sinnesstämningar.

Idag ska jag försöka träna lite igen... ja, med Salza då alltså.    Det blir lite hipp som happ med det där tränandet, men även lite är väl bättre än inget kanske.

Fast Salza är ju en sån där hund där jag kan nöta och nöta och nöta. Jag har aldrig upplevt att hon har tröttnat....  däremot upplever jag ju ibland att det blir fel för att hon blir trött i huvudet, men gör man då något annat, lite lättare saker, emellan så kan man återgå till nötandet sedan igen.

Och det är lite märkligt det där. Mina hundar har alltid varit såna. Även om dom har varit väldigt olika till sitt sätt och kynne så har det alltid varit så.  Ju mer vi har nött och nött på momenten, desto roligare verkar dom tycka att det är.   

Det rimmar ju lite dåligt med den där tesen att man ska träna i korta, roliga pass just för att hunden inte ska tröttna.  Men om man alltid bara tränar såna pass, hur ska då hunden orka/vilja den dagen det tar emot lite och känns jobbigt?

När jag har kurser och liknande så lär jag alltid ut det där med korta, roliga träningspass. Sluta innan hunden tröttnar och så....  Men när det gäller att träna in tävlingsmoment så tror jag inte på den teorin.

Då gäller det istället att LÄRA hunden att det är roligt att jobba, även när det börjar ta emot. Inte att den ska jobba så länge den själv vill, utan så länge som matte säger att det är kul...

Och då är förstås förutsättningen att matte verkligen tycker att det är kul... ni vet, det där med att påverkas av sinnesstämningar....    

Äh, jag vet vad de allra flesta tycker om de här teorier...  och var och en må bli salig på sin tro.  Det är naturligtvis upp till var och en hur man jobbar med sin hund, men om träningsmetoderna är bra eller dåliga kan man kanske läsa av i vederbörandes tävlingsresultat.... i alla fall så länge vi pratar om tävlingslydnad.    

När det gäller vardagslydnad så upphör i alla fall aldrig jag att förvånas. Hur kan det vara möjligt att ha en tävlingshund i de högre klasserna och ändå ha en urtaskig vardagslydnad på sin hund??   

Himla vanligt, jag vet... men jag förvånas i alla fall. Tänk att skryta med att man är uppflyttad till elit eller högre klass eller klass 3 eller nåt sånt... och så ändå ha en hund som gör utfall mot andra hundar och som man inte vågar koppla loss (förutom på appellplanen under kommando) bara för att det finns en annan hund inom synhåll. Det skulle inte vara kul tycker jag...  dessutom skulle jag nog skämmas rejält tror jag.   

Jaja, det är jag det....  som väl är så tycker ju inte alla som jag...       tänk så tråkigt livet skulle vara då.

Nu ska jag i alla fall träna lite med min olydiga hund   man ska inte kasta sten i glashus var det nån som sa....    

Hoppas att ni alla har en fin dag framför er..... !