Snön bara fortsätter att vräka ner, nu har vi ingenstans att göra av det vi skottar bort. Högarna är så stora nu att vi (jag) inte orkar kasta upp snön så högt....   och för en stund sedan rasade det ner massor från taket... just där vi hade skottat rent och fint en liten stund innan.

Nästa grej är väl att det rasar ner en omgång på taket över uteplatsen... det där taket som sonen skottade rent och fint för en vecka sedan.... då brakar nog taket ihop för nu är snön tung.      

Tänk om det fortsätter så här, hela vintern. Det är ju trots allt minst ett par månader kvar av vintern här uppe... kanske tre månader till och med.....       Då kommer vi att ha minst 3 meter snö innan vintern är över....  

Men jag var som vanligt ute med hundarna förut, satsade djärvt och tog vår 5 - kilometers promenad. Jisses så snön yrde... det fanns tillfällen då hundarna bara var några meter framför mig, men ändå såg jag dom inte alls för snön var som en vägg framför mig...  mysigt..... not.  

I alla fall så hände en lite kul grej....  fast jag har inte så stora krav när det gäller roligheter nu för tiden.    

Vi kom till en korsning där en massa gångvägar möts, och nu är ju alla drivor så höga att man inte ens ser människor som kommer gående på korsande vägar...  så när hundarna springer lösa så gäller det att vara lite på hugget i såna lägen, man vet aldrig vad som dyker upp bakom kröken.

Och det är ju skitenkelt att vara på hugget när man har gått 4 km i nästintill snöstorm, glasögonen är helt igensnöade och sikten lika med noll, och det rinner smält snö från luggen ner i ögonen, och det droppar blötsnö från mössan ner i nacken.  Mysigt helt enkelt....  fast lite svårt att se något.

Då ser jag i alla fall på hundarna att det kommer någon/något där på en av gångvägarna som jag inte ser. Hundarna stannar i korsningen och kikar växelvis på mig och på det där som är dolt bakom kröken.

STANNA DÄR! hojtar jag och dom lyder snällt.... och jag skyndar på stegen fram till hundarna. Men innan jag hinner fram så dyker det upp ett helt gäng med folk och hundar.

Sju-åtta människor och tre hundar... tre såna där blodtörstiga kamphundar ni vet...  nej, skojar bara. Det är visserligen tre pitbullblandningar av nåt slag, men jag har mött dom förr och dom verkar jättetrevliga. Eller i alla fall lugna och väluppfostrade...  jag har inte hälsat på dom.

Min första tanke var i alla fall "koppla Salza". Om-uti-fall-att nån av dom skulle mopsa sig så vet jag ju att Salza svarar direkt... inte så kul mot just en sådan hund.... så jag böjde mig fram för att sätta på henne halsband o koppel allra först.

Till Ibsen sa jag bara "Stanna kvar!" och då vet jag att han står stilla som en staty där han står.

Jag använder såna där halvstryp när jag är ute och går med hundarna. Tar av hela halsbandet när jag släpper lös hundarna, och sedan är det så enkelt att bara trä halsbanden över huvudet på dom när dom ska kopplas igen. Men Salzas långa öron trasslar sig ju ibland lite, och idag när jag var förblindad av all snö som hamnat på glasögonen, så tog det några sekunder extra för mig att trassla på det där halsbandet.

Och då ser jag genom snöblasket hur några av killarna har stannat några meter framför oss och stirrar på Ibsen. Han stod ju där vid min sida och lekte staty han....   

Och så hörde jag hur dom vördnadsfullt säger till varandra: "Dom är skarpa dom där hundarna. Jäklar vilka hundar det där är... dom ska man passa sig för..."  och så stirrar dom med skräckblandad förtjusning på Lille Ibbevibben.

Ja jisses....  tänk om dom visste vilken av mina två hundar som verkligen är ett hår av hin när det gäller....  gissa hur besvikna dom skulle bli då...