Sitter och gruvar mig för att jag snart måste bylta på mig och gå ut i snöstormen... men innan dess tänkte jag "tycka till" lite igen.

Jag är ingen vän av det där att "allt var bättre förr" för så är det inte. Men å andra sidan var inte allting sämre förr heller. Vissa saker håller än idag tycker jag... och då gäller det inte bara hundar och hundträning.

Men nu var det ju främst hundträning jag tänkte fundera över. Jag tror att jag har tagit till mig många nya tankar och idéer inom det området, men jag vet också att jag har med mig ett antal "gamla" metoder som jag trivs med och som jag vet fungerar bra.

Och det kan jag ibland uppleva som en liten belastning.... i all synnerhet när jag träffar på människor som helt förkastat allt gammalt till förmån för nya influenser.

Fast nu måste jag väl för tydlighetens skull förstås påpeka att jag tycker att det är helt OK att var och en tillämpar de metoder man själv tror på. Jag vill inte alls påstå att mitt sätt att tänka och agera på något vis är bättre än något annat sätt. Var och en må bli salig på sin tro.....

Men... jag tänker i alla fall spekulera lite.....

Och till att börja med så skulle jag vilja dela upp saker och ting i olika fack.

Ett fack är ren tävlingslydnad. Ett annat fack är aktiveringsövningar man gör för skojs skull. Och ett fack är vardagslydnad.  

I min värld så gäller det olika regler för de där olika facken. Och jag har aldrig upplevt att det är något problem för hundarna att hålla isär det... att jag har olika krav på dom i olika sammanhang alltså. Dom är så smarta att dom lär sig det, på både gott och ont förstås.

Om jag börjar med det enklaste... aktiveringsövningar av olika slag. Sånt man gör bara för att det är en kul grej, och för att hunden ska få lite hjärngympa.

Där har jag väldigt låga krav på lydnad. Där är det hunden som styr, och jag som anpassar mig. Är inte hunden på humör en dag, så struntar vi i övningarna. Slarvar hunden så Ok då... noll belöning, men det är också det enda negativa det för med sig. De här övningarna gör vi enbart för hundens skull, även om jag naturligtvis också tycker att det är kul.

Men jag vill inte ha någon robot till hund. Jag vill ha en självsäker hund som tror på sig själv och som har lite ego... och det får jag inte om jag i alla små situationer alltid betvingar den att göra på mitt sätt. Så i de här situationerna får hunden växa...

Sen tar vi vardagslydnaden då.... där finns det en gradering när det gäller vad jag vill att hunden ska göra. Att komma när jag kallar, har prio 1. Att lyda mitt NEJ har också prio 1, men de två sakerna är nog de enda som är absolut  ovillkorliga. Lyder min hund inte i dom situationerna, då blir det konsekvenser... (nej, jag slår inte hundarna   ). Men funkar de två sakerna till 100% då har man det ganska så problemfritt med sin hund....

För övriga situationer finns det en viss "tänjbarhet" kan man väl säga... där får situationen (och ibland mitt humör) avgöra hur pass viktigt det är med ovillkorlighet. Och då försöker jag få hunden att förstå när det är viktigt genom att använda rösten på olika sätt.  Frihet under ansvar, med stor lyhördhet, kan man kanske kalla det stadiet...

Sen kommer vi till tävlingslydnaden då, och där är i min värld alla moment ovillkorliga. Totalt meningslöst att tävla med en hund som är van att få välja om den vill göra saker och ting när jag säger till. Och nu pratar jag alltså om mig själv och mina bevekelsegrunder för att tävla.

Den som vill tävla bara för att delta, kan direkt sluta läsa här....

Har jag tränat så att hunden kan och får välja bort att göra det jag säger, då kan jag inte heller förvänta mig att den ska göra annorlunda på tävling.  Då kommer det alltid att finnas ett osäkerhetsmoment när vi tävlar... vill hunden göra som jag säger idag, eller kommer den att hitta på nåt som den tycker är roligare?

Och det är där man skiljer agnarna från vetet när det gäller hundträning. Kan jag få min hund att alltid göra det jag säger när det gäller tävlingsmomenten... och att den samtidigt viftar på svansen och verkar ha kul... då tycker i alla fall jag att jag har lyckats.

Att ha en hund som gör det den ska, och samtidigt ser ut som om den är på väg till stupstocken... det är inget att vara stolt över.

Ok då... och hur får man en hund att agera så då? Göra allt man säger och dessutom göra det med viftande svans...?

Vet ni att jag har faktiskt inga patentknep för det. Men... jag vet i alla fall att jag måste vara väldigt tydlig mot min hund för att den ska förstå vad jag vill och menar.

Klart och tydligt beröm när den gör rätt, lika klart och tydligt tillrättvisande när den gör fel. Det är ju liksom det hundar lär sig något på... att dom får klart för sig vad som är rätt och vad som är fel.

Och med tillrättavisande menar jag inte hugg och slag och elaka röster och sånt, utan ett tillrättavisande anpassat efter just den hunden, men som tydligt visar för hunden att "nej, nu gjorde du fel!".

Och när ni sedan gör om och hunden gör rätt... "Ja, nu gjorde du rätt!! "

Idag är (nästan) alla väldigt medvetna om att dom ska berömma sin hund. Däremot så anses det i vissa kretsar fult att tillrättavisa sin hund.

I mina ögon så är det ojust mot hunden att inte göra just det... att inte tala om när den gör fel. Hur i all världens dar ska den annars veta vad som är rätt och fel??

Den förväntas att själv komma på att "nu var det nog inte så bra för nu fick jag ingen belöning".. och så ska den försöka en annan variant istället. Vad händer då på tävling där alla belöningar uteblir? Hunden blir osäker och testar andra utföranden för att få sin belöning... blir kanske lite fjäskig och lite slarvig...

Kanske helt OK i många sammanhang, men inte i min värld när det gäller just tävlingslydnad. Klara tydliga besked om hur det ska vara, när det är rätt, och när det är fel.... då får man en säker och trygg hund som vet exakt vad som förväntas av den på tävlingsplanen.

Lätt som en plätt... eller??  Nej, det är inte lätt, varken för oss eller hundarna, men det är kul! Och för att hunden ska få så stora chanser som möjligt att göra bra ifrån sig så att matte/husse blir nöjd, då måste vi vara tydliga under inlärningen. Allt annat är ojust mot hunden... tycker jag.

Ja, det var dagens utläggning det... nu ska jag pulsa ut i snöstormen för en promenad med de fyrbenta vännerna.

Det är ju en av dom saker man kan läsa sig till i den litteratur vi har till vår lilla "studiecirkel... att tankens makt är stor, och att om man tillräckligt ofta intalar sig en sak, så blir det också så.      Ok då, liiite förenklat, men ungefär så....

Och att det stämmer fick jag bevis på igår. Jag har länge gått och retat mig på en sak varje gång jag varit ute med hundarna.   

Alla dessa överfulla hundlatriner där bajspåsarna svämmar över och ligger i drivor ovanpå behållaren och på marken under.

Det är glest mellan dom där hundlatriner här, och det trots att det finns så jäkligt många hundar i området. Och det verkar som att i alla fall de flesta plockar upp efter sina hundar, i alla fall om man ser på mängden bajspåsar som samlas vid dom där behållarna.

Men sedan vi flyttade hit i september har man i alla fall inte tömt några...  och varje gång jag går förbi en sån där bajamaja så retar det mig. Och ska man försöka bli av med en bajspåse så är det ett himla knep och knåp var man ska lägga den....

Vet inte hur många gånger jag tänkt: Dom här borde tömmas!!!

Men igår morse när jag var ute med doggsen och återigen försökte få ner en bajspåse i en överfull behållare, då kommer det en liten lastbil i full racerfart efter mig på gångvägen.   

Och tro det eller ej... han som körde var ute för att tömma dom där behållarna och han plockade dessutom upp allt som låg på marken nedanför....    

Där se man vad tankens makt kan göra... men kan till och med påverka renhållningsgubbarna i kommunen bara man tänker riktigt, riktigt intensivt på något...     

Idag är det sommar här... äntligen.... visserligen så snöar det lite... och mer ska det tydligen komma... men det är bara -8 grader och efter de senaste dagarnas kyla kan man väl kalla det sommarvärme...    

Idag gick husse ut på morgonrundan med hundarna, och hans runda är lite kortare än min, så idag ska vi träna rejält på det där med att lära Salza namnet på ett antal grejor. Nu har hon förhoppningsvis inte tröttat ut lilla huvudet med att analyser miljoners dofter ute....

Det är ganska så kul att se skillnaden på Salza och Ibsen när vi är ute och går.  Dom tillhör ju två helt olika typer av hundar, och det märks....

Salza har alltid fullt upp med att undersöka miljoners dofter. Hon far hit och dit mellan träd och buskar och snusar och luktar överallt. Igår såg jag henne till och med stå på bakbenen med frambenen högt uppe på en trädstam när hon försökte utforska nån doft högt där uppe i trädet.

Ibsen han travar framåt han... framåt och framåt och framåt... och så ropar matte med jämna mellanrum: VÄNTA på oss, Ibsen!... då väntar han tills vi (eller i alla fall jag)  är ikapp, sedan travar han, och travar, och travar, och travar... framåt, framåt, framåt, framåt...

Ibsen skulle behöva bli lite mer "luktig" av sig. Det ger lite mer hjärnjympa, och sånt skadar ju aldrig. När Salza har varit ute på en av våra promenader så sover hon en lång stund sedan, och det beror nog inte på att hon är fysiskt trött....

Men idag var morgonpromenaden inte så himla lång, så idag ska hon få lite hjärnjympa på annat sätt....     

Medlemstidningarna från diverse hundklubbar ramlar nästan dagligen ner i brevlådan nu, och jag blir så trött......    

Det är sånt jäkla hyckleri alltihop. Det tjatas ideligen om att vi medlemmar ska vara så jäkla tacksamma för att det finns folk som offrar sig och jobbar ideellt i klubbarna.

Det är ta mig sjuttan ingen som "offrar" sig i dom sammanhangen inte. Den som sitter på en förtroendepost gör det för att han/hon sagt ja till att göra det. Och om nu någon av dom inte förstod att det var förknippat med en hel del arbete så kan man bara beklaga, men då går det att hoppa av det man åtagit sig.

Bättre det än att missköta det man har ansvar för, eller att ständigt beklaga sig, och dessutom kräva att alla ständigt bugar av tacksamhet.

Vet ni att jag vägrar att tro att alla dom som sitter på olika poster inom klubbverksamheterna sitter där bara för att dom är så otroligt ansvarsfulla och plikttrogna.

Nej, dom sitter där för att dom tycker att det är roligt. Så enkelt är det...

Roligt och intressant....  kanske ses det till och med en utmaning... men inte sjuttan sitter dom där för att dom är tvungna att "offra sig".

Och dessvärre så finns det också ett antal människor som sitter där för att få del av den "makt" som det automatiskt för med sig att vara förtroendevald.

Makt som tyvärr ofta missbrukas, eftersom den som sitter på sin post pga "maktbehovet" automatiskt är våldsamt olämplig, oavsett post. Maktbegär är ingen bra grund för ideellt arbete...

Jodå, jag vet vad jag pratar om.... har själv jobbat ideellt i många, många år på olika poster, och det har jag gjort enbart för att det varit kul.... skitkul till och med. Mycket jobb? Javissst... men roligt jobb.

Och jag har också upplevt många olämpliga "kollegor" under årens lopp, och det är oftast dom som tjatar mest om att dom får för lite uppskattning och att dom minsann offrar sin dyrbara tid för andras skull.

Jisses... hoppa av då, och gör nåt annat med den där dyrbara tiden....   eller ännu hellre... tacka nej från allra första början.

För det är nämligen så att jag också är övertygad om att det finns många, många fler människor som skulle vilja jobba ideellt (utan att beklaga sig) ... om dom bara blev tillfrågade.

Alla har dessvärre inte självförtroende nog att ställa sig upp och skrika: Jag vill, och jag kan!

Tänk om valberedningarna kunde sluta att enbart tillfråga kompisen eller kompisens kompisar...  eller ännu värre.... tänk på alla de valberedningarna som skiter i medlemmarnas åsikter och tillsätter enbart de personer som dom själva vill ha där.

Vilket önsketänkande att valberedningen skulle ta sitt uppdrag på allvar och verkligen försökte få rätt person på rätt plats...  istället för att bara "hålla det inom familjen" så att säga.

Och visst... nu har jag säkert retat upp mängder av folk igen, men just nu skiter jag i det.

Jag är som sagt skittrött på att läsa överallt om alla som offrar sin dyrbara tid och att dom minsann vill ha uppskattning för det. Ingen kritik är tillåten, dom jobbar ju för jisse namn ideellt....

Jag ger gärna uppskattning till den som sköter sitt uppdrag på ett bra sätt... och bra blir det ofta när man gör något man tycker är kul och som man är intresserad av.

Så hatten av för alla er som inser att ni genom er arbetsinsats har förmånen att kunna påverka verksamheten inom ert intresseområde, som inser att ni har förmånen att få förstahandsinfo om allt som sker, och som får syssla med det som är ert stora intresse.

En knippa ris däremot till alla er som anser att ni "offrar er" och förväntar er tacksamhet varje stund, bara för att ni gör något som ni åtagit er att göra. Och Gud nåde den som vågar ha synpunkter på hur ni sköter ert uppdarg....  Lämna er plats till någon som tycker att det är roligt att göra allt det där som för er bara är en sån oerhörd börda...

Klart -Slut för idag...!      

En Salza Special går till så att hon rusar iväg i 100 knyck en lång, lång bit framåt. Där vänder hon i flygande fläng, och så lägger hon i en ännu högre växel och springer tillbaka mot mig i 150 knyck.   

Så långt är ju allting väl....

Men när hon kommer fram till mig, fortfarande i 150 knyck, då väjer hon inte och springer vid sidan om, utan då gör hon ett jätteskutt fram mot mig och sätter upp båda framtassarna och landar på dom (med hela sin tyngd bakom) precis ovanför min högra knäskål.

AJAJAJAJAJAJ.... säger jag då. Fast oftast så gör det så ont att jag blir stum i flera sekunder. Det känns som att knät har böjts åt fel håll och att det inte går att räta upp det igen.

Men hittills har det gått bra.... fast frågan är hur länge det går???

Och frågan är hur hon kan träffa så exakt på samma ställe varje gång? Och i den farten...? Aldrig ovanför eller nedanför, utan exakt just precis där det gör så jäkla ont...  och alltid på högra benet.

Jodå, jag kan vända mig åt sidan, då hoppar hon inte upp. Eller jag kan säga Neeeeeej! när hon kommer, då saktar hon farten och avstår, men ibland så glömmer jag det där när jag går där och filosoferar mellan snödrivorna.

Och så är hon ju så himla söt när hon kommer i racerfart med öronen flaxande och har hela sitt fokus fixerat på mig...    

Det är klart att jag skulle kunna få henne att låta bli det där, men då får jag ju aldrig mer se henne komma ångande med den där speciella "nu-kommer-jag-och-tar-dig-matte-blicken" i ögonen. Så skit samma.. vad är ett förstört knä att bry sig om när hon är så himla söt...    

Idag blev det i alla fall bara knappt 2 km på morgonpromenaden. Nedrans så kallt det är idag....

Solen skiner från en klarblå himmel och det är kanonfint ute, men det är fortfarande -20 grader ute trots att det är mitt på dan.    

Men jag är fortfarande förvånad över att Salza är så opåvekad av kylan...  när man ser henne ute kan man aldrig tro att det är så kallt. Ibsen, som borde tåla kylan bättre egentligen, han verkar lite olustig till mods när vi varit ute en stund och det är så här kallt. Heller också är det kanske bara så att han längtar hem till husse....    

I alla fall så ser jag INTE fram emot eftermiddagspromenaden idag... gränsen för när det är njutbart att vara ute, går en bra bit ifrån -20 grader för min del.

Men som ni ser så tycker vi olika där.... Salza och jag     

Och naturligtvis så gäller det hunderiet... ni vet... jag har ju bara hundar i huvudet   

Fast den här gången gäller det mer det där med instruktörer, eller coacher, eller tränare... eller vad man nu väljer att kalla dom.

Vilka egenskaper är det som får en instruktör/tränare/coach att bli populär?

Är det den som har nått många framgångar med sin egen hund?

Är det den som har förmågan att lära ut, men som inte har så många "stora" framgångar själv?

Är det möjligtvis den som är trevligast och skrattar och ler mest?

Är det kanske den som oftast tycker precis som jag?

Är det kanske istället den som har en massa nya trix och knep för sig?

Är det månne den som låter som att allt han/hon säger är det absolut rätta?

Är det den som har störst social förmåga kanske, som får folk att känna sig väl till mods och trivas?

Ja, det finns ju lika många varianter av instruktörer (kallar dom det för enkelhetens skull) som det finns av allt annat i samhället.

Men det är megaintressant det där tycker jag. Man hör folk lovorda en viss instruktör, och sedan när man äntligen träffar vederbörande så förstår man inte alls vad som är så himla fantastiskt.... ??   

Jodå, det där med personkemi spelar en stor roll förstås, och det är väl inget som är så hopplöst som när man träffar en människa som man känner omdelbar antipati mot... sånt händer mig då och då, och det är inte kul kan jag tala om.

Ja, om det nu eventuellt är nån som läser det här som alltid gillar alla människor dom möter...     så ska ni veta att det är inte alltid så kul att inte alltid kunna älska alla   

Men frånsett personkemin då... vad söker ni när ni letar efter en bra instruktör? 

Jag befarar att många alltför lätt låter sig imponeras av fina titlar och stora framgångar på tävlingsplanen,, men vad är det som säger att den som är duktig på att lära sin egen hund, också är duktig på att lära ut till andra hur dom ska hantera sin hund?

Och är den som aldrig når sina mål med sin egen hund nån bra instruktör? Kan man lita på att metoderna är bra och funkar när hans/hennes egna resultat inte är så himla bra?

Ja, det finns många aspekter på det där, och antagligen så är det väl olika för alla människor kanske, men jag är lite fascinerad av den där företeelsen att den och den är så otrooooligt duktig som instruktör.

För tänk så otroooligt många duktiga ekipage den instruktören borde ha i sin omgivning då.... och så är det ju sällan när man tittar lite närmare på det hela.

Fast det är ju upp till var och en vad man lägger sin tid och sina pengar på förstås, men det är nästan omöjligt att låta bli att fundera på sånt när man träffar andra hundmänniskor och diskuterar saker och ting.

Och ofta i såna sammanhang så slås jag av den där tanken.... "du har gjort ditt nu, Barbro... du tillhör relikerna och har varit med alltför länge i den här "branschen"."

Det är ofta så när jag sammanstrålar med folk ur olika "läger" och med olika erfarenheter och kunskaper....  jag tillhör helt klart stenåldern och har som sagt varit med alltför länge inom hunderiet.

Ibland (men det är inte sååå ofta     ) så blir jag nästan stum av häpnad över sånt jag hör... och ännu mer förvånad över att det verkar vara nån form av "nyhet"...  

Men det är ju så det är... vi är alla olika och har olika referenser och olika krav och olika målsättningar.... och jag borde nog lära mig att bara lyssna och lära och inte fundera och reflektera så mycket.

Nog om det nu.....

Idag har jag varit lite flitig igen... -20 grader var det i morse, men när klockan var halv tio hade jag tvättat färdigt i tvättstugan och gått en rejäl promenad med hundarna... det var väl en helt ok början på dan, eller??   

Men det är jäkligt kallt ute... det är ju egentligen bara de första 15-20 minuterna som är njutbara när man är ute, sedan börjar det bli lite väl kallt om kinderna.

Men hundarna är skitpigga och skuttar som galna getter i snön, så det är lätt att "offra sig" så att dom får gå ut och springa av sig lite.

Hoppas ni får en trevlig Lucia-dag!  

.... gick jag och muttrade lite halvilsket hela tiden. Det kryllade av kärringar, gubbar, ungar, hundar, skotrar, skidåkare (både med och utan hundar) vart man än vände sig.

Det är inte alls kul att behöva gå i kö när man ska ut på promenad.... eller att nästan bli nermejad av en galen skidåkare som kommer som skjuten ur en kanon runt kröken.     Skotrarna hör man ju i alla fall... det kan man inte påstå när det gäller skidåkarna.

I morse när jag var ute med hundarna kan man väl säga att jag kompenserades fär folkvandringen igår. 

Inte en levande varelse så långt ögat nådde... och det var väl inte så konstigt kanske...  -20 grader ute och klockan kvart över sju en söndagsmorgon...    

Längre fram på dan blir det nog annorlunda.... det kommer att bli strålande sol idag.

Vet ni vad som är allra jobbigast när det är kallt ute? I alla fall när man har glasögon...  Jo det är att glasögonen immar igen, och så fryser det där tunna im-skiktet till is på bara nån sekund... och så ser jag ingenting alls sedan. Och tar jag av mig glasögongen så ser jag inte heller nåt, det är liiite jobbigt det där 

Jag blir varm när jag går, även om det är -20 grader ute. Efter 10 minuter så åker vantarna av och stoppas ner i fickan, och ungefär samtidigt börjar glasögonen imma igen...

Och det beror nog inte på att jag har så himlans mycket kläder på mig, för det har jag inte. Jag är en sån där som håller sig varm bara jag håller mig i rörelse.... och vantar har jag som sagt sällan på mig.

Inte ens när jag går och bär på hundarnas koppel fryser jag om händerna utan vantar. Enda gången jag måste ta på mig dom en liten stund, är när Ibsen har varit där och hämtat en godis... då har hans snöfyllda skägg blött ner min hand, och då blir det lite kallt en stund.

Och så köpte jag kanonbra (dyra!) kängor i höstas.... dom skulle vara varmfodrade sas det, och det är dom tydligen. Inte med sånt där luddigt foder, utan med foder som ser helt vanligt ut. Men jag går omkring med bara ett par tunna sockar i dom där kängorna, och inte en enda gång har jag varit kall om fötterna.

Och det händer ju inte så sällan att jag är ute i djupsnön och pulsar, men fryser om fötterna, det gör jag inte... kanonbra!!     

Och förvånansvärt nog så har inte hundarna fått köldkramp i sina tassar en enda gång denna vinter. Det har ju trots allt varit -20 grader vid många tillfällen, och vi går ganska så länge när vi är ute... men dom tassar glatt på utan att verka besvärade.

Det enda är att vi får plocka bort lite isklumpar mellan trampdynorna på dom när vi sedan kommer in, men dom verkar inte besvärade av det heller.    

Idag ska jag försöka lägga upp ett par fodrade byxor... jag är inte så himla bra på sånt     och så ska jag kika på skidåkningen på TV tänkte jag. Det är mycket trevligare när skidåkarna håller sig ini TV:n, än när dom vimsar runt där jag ska gå med hundarna...     

Och sedan, på sen eftermiddag, då ska jag iväg till våran "studiecirkel"...  ska bli spännande att se vad vi kommer fram till idag då.

Hoppas ni får en fin söndag.... !

När vi flyttade hit till området så sa "alla" (eller i alla fall många) att det fanns så många ouppfostade hundar här. Hundar som bar sig illa åt vid hundmöten, och hundar som sprang lösa och som inte lydde sin förare...

Hittills har jag ju flera gånger skrivit i bloggen att jag tycker att hundarna vi möter här (och deras förare) uppför sig helt OK (med några få undantag).  Och i ärlighetens namn så är det inte så ofta man ser lösa hundar här, det är nog mest våra hundar som alltid går lösa.  Och än så länge har dom uppfört sig väl när dom är lösa...  

Men igår mötte vi ju en hund (fast Salza tror fortfarande att det var en björn   ) som var lös, och som inte lydde sin matte när hon ropade på honom. Men å andra sidan så var inte Salza supersnabb på att lyda mig heller...

Men den mötande hunden var bara en valp/unghund, och den var dessutom väldigt duktig på hundspråket, så det hela avlöpte utan incidenter.

Salza fick ju till och med en liten lekstund med honom.... (belöning för att hon inte lydde...? hmmm...   )

Idag när vi var ute, så gick vi genom ett skogsområde där vi ofta går. Och jag hörde att det fanns en hund någonstans i närheten....   men det går en gångväg i utkanten av skogsområdet, jag trodde att hunden gick där.

Men när jag efter en stund fick höra röster som "bråkade" med något som helt klart var en olydig hund, då höll jag lite mer noggran koll på våra hundar... vilka som vanligt sprang lösa.

Jag såg till att dom fanns framför mig, och ingen av dom såg ut att reagera på de där ljuden som jag hörde.

Men så plötsligt såg jag att Ibsen stelnade till där han stod och nosade ca 20 meter framför mig, och stirrade på något bakom mig.   

Innan jag ens hann vända mig om så kommer det en liten hund i full racerfart förbi mig, och springer fram till Ibsen. 

Nedrans! tänkte jag... en hanhund dessutom... 

Ibsen och den främmande hunden stod som två statyer och stirrade på varandra. Båda hade svansen rakt upp i luften... och dom var stela som stenstoder, båda två.

Jag stannade naturligtvis där jag var, och sa bara: Ibsen... kom här!!

Han rörde sig inte, och han slängde inte ens en blick på mig där jag stod. Så jag började backa därifrån samtidigt som jag återigen sa: Kom här Ibsen!

Och tro det eller ej, men Ibsen lämnar den andra hunden och kommer till mig.  

Medan allt detta hände stod Salza blickstilla några meter ifrån Ibsen, och bara tittade på hanhundarna. Jag brydde mig inte om henne just då, det kändes mest angeläget att sära på hanhundarna i det läget tyckte jag.

Och när Ibsen gick därifrån, då sprang den främmande hunden fram till Salza istället... och hon godtog det utan problem. Dom nosade lite på varandra, sedan började dom leka.  

Och Ibsen satt helt lugnt vid min sida och bara tittade.

Ingen matte eller husse dök upp och hämtade sin hund, och jag hörde inte heller någon som ropade... så jag fortsatte hemåt. Ibsen fick gå kopplad, och Salza och den andra hunden skuttade omkring och hade skitkul...

Med jämna mellanrum försökte den besökande hunden smyga in bakom Ibsen och nosa honom i rumpan, men det räckte med att jag vände mig om och sa: Gå härifrån! så återvände han till Salza... efter det att han pinkat lite i nån snödriva    

Han följde med oss ända in på vår gård, och då hade vi gått en bra bit. Där vände han och skuttade iväg åt andra hållet... kanske på jakt efter nån annan lekkamrat eller också på väg hemåt, vem vet??   

I alla fall så blir jag så himla imponerad och glad när jag ser att våra hundar fungerar helt OK i såna här situationer.

Vad som hänt om den andra hunden varit ute efter bråk, det vete sjutton, men nu var det ju inte så.  Men min gissning är nog att Salza skulle vara den som först svarat aggressivt i så fall.... och sedan skulle säkert Ibsen haka på.

Tur att jag slapp få reda på om jag har rätt eller ej....     

Igår stod det nåt ruskigt i vår tidning http://st.nu/medelpad/timra/1.2567496-rasande-schafer-hogg-ihjal-mindre-hund  och när man läser sånt, då uppskattar man ännu mer när hundarna fixar att kommunicera med varandra på "rätt" sätt.

Fixar dom det, och vi människor har förstånd nog att inte lägga oss i alltför mycket, då borde inte såna där hemskheter hända.

Men tyvärr så är det kanske så i dagens samhälle att många hundar aldrig får chansen att lära sig umgås med andra hundar och att utveckla deras gemensamma språk, och då kan det säkert väldigt lätt hända otrevligheter.

Jag är i alla fall så himla tacksam att jag hittills bara träffat på "normala" hundar med ett språk som våra hundar förstår....     

Undrar vad som händer imorgon när jag går ut med hundarna... ?     

Tänk om det är sant, det man läser i bloggar och på FB...  tänk om det är sant att folk verkligen hinner allt det där som dom berättar om... hur bär dom sig åt då, tro?

Jodå, ju mer man har att göra, desto mer hinner man. Jag vet att det är så.... men i alla fall.....

Bara för att inte nån ska kunna känna sig utpekad nu då, så ska jag inte ta något exempel, men har dygnet fler timmar på andra ställen än här???

Eller är det kanske så att inte alla är såna kontrollfreaks som jag är? Man kanske inte måste göra allting så himla perfekt jämt... man kanske kan fuska över vissa saker så att man hinner med lite mer?

Men sån kan jag tyvärr inte vara. Ska jag göra något så ska jag göra det ordentligt, annars kan det kvitta.  Jag avskyr verkligen när man fuskar eller slarvar ifrån sig saker och ting....   

Fast... det är ju inte säkert att folk gör det heller... dom kanske bara är så himlans effektiva att dom hinner allting. Och i så fall är dom verkligen beundransvärda tycker jag...     en mycket lämplig förmåga så här i juletider dessutom    

Fast här är det inte så mycket stress inför julen. Vi har taggat ner ordentligt på den delen, och det är väl knappast troligt att sonen + sambo kommer hit heller.  Tågen mellan Stockholm och Sundsvall har ju inte gått på flera veckor nu... och ska man resa med tåg från Göteborg till Sundsvall så är det tillräckligt krångligt och tidsödande utan att man ska vara tvungen att åka buss i 40 mil dessutom.    

Vet ni att det tar en hel lång dag att ta sig med tåg den sträckan... Göteborg- Sundsvall alltså. Och det är den kortaste sträckan mellan Stockholm och Sundsvall som tar mest tid....     Det går lika fort (eller sakta) att köra bil hela långa vägen, men det är ju trots allt lite jobbigare att köra bil än att sitta på tåget. Och halkigare, i alla fall vid den här årstiden...

Vi håller på och tränar, Salza och jag. På det där med att lära sig namnet på vissa saker.  Det är fascinerande att se henne när vi håller på med det....

Det är bara "mattes sko" som är helt befäst, och det har det ju varit länge. De andra grejorna som vi jobbar med är nya för henne och det är inte helt lätt för en liten Flygmyre-hjärna att hålla reda på vad saker och ting heter.

Och det är kul att testa var gränsen går, så att säga. Det är ju inte alls samma sak att hitta rätt sak när prylarna ligger två meter bort på golvet som om dom ligger i ett annat rum t.ex Det ökar svårighetsgraden med några 100% procent, tror jag...     

Men det är svårt att komma ihåg att "hålla tiden". Det är så himla kul att göra sånt här, och tiden går fort som sjutton. Men det syns verkligen att det är jobbigt för Flygmyre-hjärnan, så det gäller att pausa i tid.

Och min vana trogen så frestar jag alltid lyckan lite till... bara en gång till... ja, så bra det gick, det går nog en gång till.... ah, shit, nu gjorde vi en gång för mycket.... nån som känner igen sig???   

Målsättningen är att videofilma henne när hon hämtar några olika, specifika, saker åt mig, från olika ställen i lägenheten, så att ni kan få se att hon verkligen kan. Ska bli kul att se hur lång tid det tar att få till det.... jag är ju sån där perfektionist, ni vet... inga halvdana grejor här inte. 

Stackars liten Salza....